Sida 283
Än böjde sig den undersköna varelsen under vattnet, så att endast hennes långa ljusa hår syntes liggande som ett guldnät på böljan, än visade hon öfver vattenbrynet en skuldra af den renaste snö, så att man hvart ögonblick väntade, att den skulle upplösas af vågen eller försmälta under solens strålar.
Hvad höken ansåg henne vara, är svårt att afgöra. Nog af, efter att ha beskrifvit några vackra kretsar högt öfver löfhyddan, sköt han ned som en pil; men knappast nedkommen några famnar från sin förra höjd, hejdade han sig tvärt. Han såg nämligen tvänne vilda figurer i vanlig menniskoskepnad intränga i löfhyddan, och han hörde ett gällt klagoskri från den badande flickan, som derefter hukade sig ned under vattnet, så att hon för ögonblicket knappast syntes till.
Aha! tänkte höken; när menniskan slår sig på rof, då är jag bara en eländig fuskare och gör bäst uti att fara till en annan marknad, der inga farliga medtäflare finnas.
Tänkt och gjordt. På snabba vingar jagade han bort och försvann.
Det klagoskri, som skrämde höken, räddade emellertid kanske hans lif, ty ynglingen i båten hade redan lagt an på honom.
»Hvad var det!» ropade ynglingen och sänkte studsaren; »det var en qvinnas röst ... kanske någon som drunknar ... Ro, ro, Lars Olsson ... rakt på löfhyddan!»
Lars Olsson ansträngde alla sina krafter, och snart prasslade hyddans löfverk mot båtens förstäf och roddarens rygg.
»Håll, håll! Kom inte in!» klingade innanför en ängslig, men underbart skön stämma.
»Skjut ifrån!» befalde styrmannen, »och lägg båten på sidan om hyddan!»
Lars Olsson hörsammade tillsägelsen.
Löfväggen var så tät, att man omöjligt utifrån kunde se hvad som föregick eller hvem som uppehöll sig derinne.
»Ber ödmjukast om förlåtelse!» yttrade ynglingen; »men vi hörde ett rop från hyddan här och skyndade hit ... Vi trodde att någon fara var för handen.»
»Tvänne karlar ha sprungit bort med mina kläder!» hördes inifrån.
Källa: Project Runeberg ·
