Sida 284
»Sprungit bort med era kläder!» upprepade ynglingen; »hur är det möjligt?»
»Det är ganska möjligt, eftersom jag är i vattnet och hade lagt mina kläder på det torra,» svarade samma röst med ett obeskrifligt behag.
»Det var då tvänne tjufvar ... Fort i land och efter dem!» ropade ynglingen; »skynda er, Lars Olsson!»
Lars Olsson hoppade i land, och bokhållaren hastade att följa honom.
»Men,» hejdade sig ynglingen, »när jag tänker efter, så är det kanske bäst att en af oss stannar qvar för att höra på hvad sätt man kan vara er till tjenst ... Lars Olsson, tag min studsare med er och flyg efter tjufvarne! ... Får ni sigte på dem, så hota dem med ett skott, i fall de inte stanna godvilligt ... men i värsta fall gif dem en kula i benet.»
Lars Olsson tog studsaren och skyndade inåt skogen. Hans följeslagare steg åter i båten.
»En högst obehaglig händelse!» beklagade den unge mannen.
»Ja visst ... men hvem kan hjelpa det!»
»Det är just inte väder att bada i.»
»Hvarför det?»
»Det blåser något kyligt, tycker jag.»
»jag tycker det är roligt att vara i vattnet, när det går vågor.»
»Det är mycket raskt af ett fruntimmer, det.»
»Menar ni det?»
»Ja.»
»Jag menar, att det är ett ganska obetydligt prof på raskhet.»
Ynglingen brann af nyfikenhet att veta hvem den osynliga var, ty hennes röst gjorde ett angenämt intryck på honom; men han var för artig att vilja besvära henne med frågor i det hänseendet. Af rösten trodde han sig kunna sluta till, att dess egarinna måste vara både ung och vacker.
»Bara ni inte förkyler er!» började han ånyo.
»Åh, det är inte farligt ... men nog har jag varit bra länge i vattnet.»
»Det går omöjligt an att dröja der längre.»
Källa: Project Runeberg ·
