Sida 287
sig än kalsongerna, hvilket läsarinnan säkert skall ursäkta honom, med afseende på den stora tjenst han bevisat en af hennes eget afgudade kön.
Han hörde af de lifliga rörelserna inom löfhyddan, att den osynliga var i full fart med sin toalett. Gerna ville han fortsätta samtalet; men han kände sig något tafatt i det naturens tillstånd, hvaruti han nu så oförmodadt blifvit försatt.
Slutligen repade han mod.
»Hur passa mina kläder?» frågade han.
»Förträffligt, förträffligt!» svarades inifrån; »det är mycket roligt att få klä’ sig i karlkläder.»
»Högst smickrande för mitt kön! ... Mina tarfliga kläder kunde väl aldrig drömma om en sådan lycka.»
»Hvart skall jag skicka dem, när jag kommit hem?» sporde den osynliga.
»Tillåt mig veta hvar ni vistas, så skall jag sjelf afhemta dem,» svarade sansculotten.
»Det är mer än jag kan tillåta,» försäkrade den osynliga.
»Ni unnar mig då ej det nöjet att få träffa er?»
»Detta nöje, såsom ni kallar det, vill jag lika litet neka er som jag vill neka mig sjelf den glädjen att personligen tacka er för er godhet ... Men jag menar edra kläder, jag, och att tillbakaskicka dem är en skyldighet, hvarifrån jag alls inte tänker frikalla mig ...»
»Ni är mycket god ... Hur lyckligt att en gång få se er ... Men nu kan jag naturligtvis inte presentera mig.»
»Naturligtvis.»
»Hvar bor ni, min herre?» fortfor den osynliga.
»Jag är bokhållare vid Nora gård, der jag också för närvarande uppehåller mig.»
»Och ert namn, om ni ej illa upptager min nyfikenhet?»
»Kron.»
»Kron!» upprepade den osynliga hastigt och med en besynnerlig tonvigt.
»Albert Kron och bor i inspektorsbyggningen,» underrättade ynglingen.
»Albert Kron!» ljöd det inifrån, ljuft klagande som ackordet på eolsharpan.
Källa: Project Runeberg ·
