Sida 288
Derpå följde några minuters tystnad, hvilken Albert icke förmådde bryta, emedan han kände sitt hjerta beklämdt af en oro, hvars anledning han ej kunde fatta.
»Jag är nu klädd och måste bjuda er farväl,» yttrade den osynliga med något darrande stämma; »räck mig er hand genom löfvet här, så att jag får trycka den till ett svagt bevis af min tacksamhet för den stora tjenst ni gjort mig och som jag aldrig skall glömma.»
Albert reste sig hastigt ur båten och, förgätande sin egen blottstälda belägenhet, famlade han utefter löfväggen och stack in högra handen derigenom.
Löfväggen var verkligen så tät, att han ej kunde genomtränga den med sina blickar; men han såg att något obeskrifligen ljust genomglänste löfverket, han kände sig omfläktad af en varm, doftande andedrägt, och mellan några åt sidan böjda qvistar tyckte han sig möta blicken från ett öga, på samma gång flammande af eld och fuktigt af tårar.
Han vågade knappt andas, ty han trodde sig höra andetag, så djupa som suckarne från ett upprördt haf.
Han kände sin hand omfattas af sammetslena händer, och en lätt yrsel vidrörde hans hjerna och färgade hans kinder purpurröda.
När hans hand ändtligen blef fri och han långsamt drog den tillbaka, upptäckte han på lillfingret en smal guldring med en dyrbar blomma af juveler.
Han tyckte sig förnimma ljuden af prasslande löf och af steg på stranden. Nedböjd i sin båt, spejade han åt det håll, hvarifrån ljudet hördes.
Men hvad såg han?
Han såg en flik af sin egen blus och en kant af sin egen halmhatt skymta fram mellan träden i skogen och — försvinna.
*
Källa: Project Runeberg ·
