Sida 289
Tjuguåttonde kapitlet.
Skogstorpet.
»Herre, är ni rent af förbannad, som dröjer så långe borta!» ropade inspektoren på Nora gård till sin bokhållare, när denne, klädd i Lars Olssons kläder, en timme senare på förmiddagen satte foten på trappan till den anspråkslösa inspektorsbyggningen; »grefven har varit här halfannan timme och hållit ett satans väsen för det ni inte fanns vid gården ... Han är ännu qvar, och fanden tar er, om han får fatt i er!»
»Är grefven här, fast vädret är så vackert!» svarade bokhållaren.
Framlidne statsrådet grefve Virsén, egare till Djursholm, Nora m. fl. egendomar, hade vanligtvis för sed att öfverraska sina inspektorer och öfrige underhafvande, när väderleken var svår och han trodde att de minst väntade honom.
»För en god halfdmme sedan såg jag er åka förbi gården i arrendatorns schäs,» fortfor inspektoren; »jag ropade er, men ni behagade inte höra det.»
»Det tror jag nog,» genmälde bokhållaren, »ty det var bara mina kläder som åkte förbi, efter hvad jag kan förmoda, emedan jag nu kommer direkt från sjön.»
»Hvad är det för historier! ... Men hvad betyder det der! ... Hvarför har han spökat ut sig så der? ... Tänker herrn gå på maskerad?»
Bokhållaren omtalade nu det äfventyr han haft på förmiddagen.
»Det var lustigt nog det der,» sade förmannen skrattande och lätt försonad, ty inspektor Ström höll mycket af sin bokhållare och var dessutom en beskedlig och för skäl tillgänglig man.
I detsamma nalkades tvänne äldre herrar de begge samtalande.
Den ene var grefve Virsén och den andre en man med högdraget utseende.
Källa: Project Runeberg ·
