Sida 322
utöfvandet af min konst och der jag skulle varit mycket lycklig, om inte tanken på min olyckliga mor ...»
»Arma flicka,» afbröt henne Albert, »såg ni aldrig vidare er mor eller hörde henne omtalas?»
»På tio års tid hade jag inte sett henne ... Hon har ännu inte velat bekänna sitt brott, utan har hållits i enslig cell under alla de tio åren ... hon fick inte besökas af någon annan än fångpredikanten ... men ofta gick mor Stina till honom för att på denna väg kunna bringa mig någon underrättelse om min beklagansvärda moder.»
»Frågade hon aldrig efter sin dotter?»
»Hon trodde mig vara död, hon liksom andra ... min goda fostermor utspridde ryktet om min död af omtanke för min framtid.»
»Hur tog er mor denna underrättelse?»
»Med samma lugn, hvarmed hon utstått alla andra lidanden i sitt ohyggliga fängelse ... Under hela den långa tid, hon hållits der, skall aldrig ett ord af klagan gått öfver hennes läppar.»
»Ja, hon har lidit oerhördt, den arma!»
»Äfven ni beklagar henne ... ni!» ropade Julia.
»Kort efter det hon häktades, och under det ransakningen med henne försiggick, åtföljde jag en gång min far under rådstun, der hon då satt fången ... Min far, som vid blotta ljudet af hennes namn föll i raseri, kände en vällust uti att se hur hon pinades, och ofta lade han sjelf handen dervid ... Jag mins då, hur jag på mina knän bad honom skona henne ... men aldrig mer följde jag honom dit.»
»Ni bad för henne, som mördade er mor!» yttrade Julia, med en blick af beundran på ynglingen.
»Hvarför skulle jag inte göra det ... kunde väl min mor väckas ur grafven af de slag, hvarunder hennes mörderska dignade? ... När blef hämden en ljuf känsla ... bad inte vår frälsare sjelf på korset för sina bödlar?»
»Han var en Gud, han,» svarade flickan; »min ni ... ni! ... Albert Kron, ni är mer än menniska! ... Ja, ni är en engel! ...»
Utbristande i tårar, sträckte hon sina sköna armar mot ynglingen, liksom ville hon ila i hans famn.
Hänryckt, mindre af den vackra benämningen hon gifvit honom, än af gestalten som stod framför hans ögon, så öfverjordiskt skön i tårarnes glans, betraktade han länge
Källa: Project Runeberg ·
