Sida 323
stum den höga flickan och tänkte blott: hur kunde en sådan mor hafva en sådan dotter!
»Men hvad skall nu blifva af den olyckliga?» frågade slutligen Albert.
»Ja, hvad skall blifva af henne?» upprepade Julia med sänkt hufvud.
»Hvart har hon begifvit sig?»
»Hon är qvar.»
»Qvar!»
»Ja ... fruktlösa voro mina böner ... hon vill inte lemna denna trakt, så länge jag är här.»
»Hur olyckligt att hon skulle råka er!»
»När det i förgår omtalades i Stockholm, att hon med några andra fångar rymt, betogs jag af en sådan förskräckelse, att jag på ögonblicket reste hit ut för att finna tröst och råd hos min goda fostermor.»
»Men hvad hade ni väl att frukta för i staden? ... Hon visste ju inte, att ni lefde!»
»Ja, det var i en olycklig stund jag reste hit.»
»Hvad sade hon, när hon fick se er? ... Kunde hon väl efter så lång tid känna igen er?»
»Det var ett förfärligt ögonblick ... jag hade insomnat, men väcktes hastigt af ett buller i stugan ... jag sprang upp och mötte ett främmande ansigte, vildt, vanstäldt ... »Det är hon! Det är Julia!» utbrast den främmande och slungade dervid en ursinnig blick på min darrande fostermor ... »Dölj mig, man förföljer mig!» ropade hon derefter och kastade sig i min säng, hvars omhängen hon tillslöt efter sig ... I detsamma kom ni in i stugan.»
»Hur hade hon fått veta, att mor Stina bodde vid Nora?»
»Jag vet det ej.»
»Hvad ville hon henne? ... Ha, det var sannt ... hon ville af gumman återfordra de pengar hon gömt, innan hon häktades ... jag kommer ihåg, att jag hörde något sådant.»
»Förmodligen ville hon det ... men nu! ... Hvilken ryslig natt har jag ej upplefvat! ... Hon har smekt och förebrått mig ... kysst och förbannat mig ...»
»Intet ögonblick att förlora! ... Ni måste återvända till Stockholm, utan att hon vet hvart ni begifvit er ... ni får inte råka henne mer!»
Källa: Project Runeberg ·
