Sida 324
»Store Gud!»
»Hon har förstört sitt lif ... men hon har ingen rättighet att förstöra ert ... och er skyldighet är att inte låta henne göra det.»
»Men hur vill jag ...»
»Lemna allt åt mig ... när ni väl är borta, skall jag nog på något sätt skaffa henne undan ... i dag kan hon stanna qvar, men i morgon inte ... Lyckligtvis hade jag så illa blesserat de begge karlarne, att någon undersökning här på stället icke kunde hållas med dem ... de äro nu i kronobetjeningens händer ... men snart skola de yppa, att hon varit i deras sällskap på denna trakt.»
»Men hon skall aldrig låta förmå sig ...»
»Hon måste det ... jag skall tala med henne, jag.»
»Ni tala med henne?»
»Ja, hvarför inte?»
»Hon känner er ... hon vet hvem ni är,» ropade flickan med tecken till den djupaste oro.
»Så mycket bättre.»
»Så mycket bättre, säger ni! ... Hon skall mörda er,» yttrade hon, slående häftigt sina armar om ynglingen, liksom ville hon derigenom skydda honom.
»Nej ... nej!» stammade Albert under ljuf förvirring.
»Jo, hon skall göra det ... fängelsets murar ha inte förqväft hämdens brand!»
»Jag fruktar henne inte ... och nu när jag är varnad ... var derför lugn, om ni är orolig för min skull!»
»Om jag är orolig för er! ... Ack, från detta ögonblick tillhör ju hvarje blodsdroppe i mitt hjerta er ... ja er, er, så länge jag andas!»
»1 himlens namn, spara ert sköna hjerta! ... Gud skapade ej detta hjerta för en sådan som jag.»
»Ja, ni har rätt,» svarade flickan och drog sig sorgsen tillbaka; »ögonblickets hänförelse och tacksamhetens obetvingliga kraft öfverväldigade mig ... förlåt!»
»Ja, jag visste det,» sade Albert med någon bitterhet; »i morgon skall Julia Palm ångra den ömhet hon i dag slösade på den fattige bokhållaren!»
»Albert,» ropade Julia och störtade ned framför hans fötter, omfattande hans knän och fuktande dem med sina tårar, »är jag inte sedelförfalskarens och mörderskans dotter!»
Källa: Project Runeberg ·
