Sida 325
»Är inte rosen ljuf, oskyldig och skön, fast hon blommat på törnig qvist!» svarade ynglingen; »men rosens plats är ej vid mina fötter ... Om någon såge er nu, skulle ni förlora för mycket i verldens ögon.»
»Ack, hvad jag skulle älska dig!» svärmade den sköna bedjerskan; »hur mycket skulle ej min kärlek kunna försona !»
Hennes kinder flammade, och hennes ögon brunno. Alla de höga och uppoffrande känslor, hvaraf en qvinnas själ är mäktig, firade i denna stund en högtidsfest i den tacksamma flickans adertonåriga bröst.
Det är i sådana ögonblick af på en gång ljuf och vild yrsel som qvinnan i ett enda andetag kan gifva från sig allt — stolthet och dygd, oskuld och sinnesfrid.
Ve den usling, som då med ormens gadd berör ett hjerta, värdigt solens renaste stråle!
»Ni har ingenting brutit och har derför ingenting att försona,» svarade Albert och lyfte den knäfallna från jorden.
*
Trettioandra kapitlet.
En skilsmessa.
Det led mot solens nedgång. Landtfolkct hade redan återvändt från dagens arbete till sina lugna tjäll, och de smärre gårds- eller byvägarne slingrade sig något ödsliga genom den tysta skogen.
Endast på den s. k. Vesterviksvägen syntes tvänne högväxta och välklädda fruntimmer, stående i ena skogsbrynet framför den hvita stammen till en rik slokbjörk.
Det ena af dem var en bildskön flicka, sysselsatt att med en fin pennknif inskära något i björkens stam.
Det andra, hvars svarta, gnistrande blickar med en viss grad af rofgirighet följde den unga artistens arbete, hade magra, gulbleka och starkt utpreglade anletsdrag, korpsvart hår samt på hvardera af de skarpt utstående kindknotorna
Källa: Project Runeberg ·
