Sida 327
»Ha, Julia!» ropade den äldre under vild glädje; »sonen till din faders mördare älskar dig!»
Julia studsade bleknande tillbaka.
»Ja, han älskar dig!» fortfor den vilda; »det finns ingen af qvinna född som ej måste älska dig! ... Du är skön ... skönare än din mor någonsin varit, ty du har hans lockar och hans snöhvita hy! ... Furstar skulle som maskar kräla vid dina fötter och slagta sitt eget folk, blott på en vink af dig ... Ah, från liljan har du stulit dina händer, från poppeln din växt, från vinden din gång och dina ögon från ... från helvetet, ty i deras närhet brinner allt, förtäres allt ... ha, Julia!»
Dervid slog hon sina armar om den bäfvande flickans lif och tryckte henne hårdt mot sitt bröst.
»För ett famntag som detta,» ropade hon derunder, »skulle män förskrifva sig med kropp och själ till afgrunden ... Denne son skall kyssa stoftet efter dina fötter och med sina tårar väta den jord, hvaröfver du gått! ... Bäfva inte, Julia! Han skall älska dig, han får älska dig ... barn, barn! Han har din moders samtycke.»
Derefter släppte hon flickan, men öfverfor hela hennes gestalt med frossande blickar.
Julia stod stum och med lutande hufvud framför sin moder.
»Men du,» återtog denna, »du får inte älska honom, du! ... Du kan inte älska honom, ty rysliga bilder sväfva mellan honom och dig ... Bilden, du ristat in i barken, skall växa ut och frodas ... bilden, jag ristat in i ditt bröst, skall växa ut och frodas ... Julia! Julia! Faderns och moderns hämd ligger uti dotterns händer! ... Ja, han skall rasa och tugga fradga och gråta blod, ty det finns ej större helvete än att förlora den man älskar ... Slutligen skall han hänga sig sjelf af förtviflan ... på en gång bödel och delinqvent ... hvilket roligt spektakel! ... Ha ha ha! ... Skratta, Julia! Är det inte roligt! ...»
I detsamma hördes ett lätt åkdon rulla öfver vägen, och snart syntes en gammalmodig schäskärra, hvaruti tvänne personer sutto.
Den ena var mor Stina från Skogstorpet och den andra bokhållaren Kron från Nora.
Källa: Project Runeberg ·
