Sida 337
utan äfven för menniskan ... Om jag i denna stund skulle ha hjerta att hånle åt någon, så vore det visst inte åt honom!»
Bleknande tog löjtnanten sin hatt och aflägsnade sig. Systrarna följde honom, oroliga öfver färgskiftningen i broderns ansigte.
Albert och Julia voro allena.
»Jag tror, att de skrattade åt mig,» anmärkte bokhållaren, följande med blicken de bortgående.
»Ack, hvad behöfver ni bry er om det!» yttrade Julia, i det hon stängde dörren.
»Nej, det gör jag visst inte,» svarade Albert lugnt; »det är bättre att kunna skratta åt menniskor, än att nödgas gråta öfver dem.»
»Sitt, min vän!» uppmanade Julia, anvisande honom plats bredvid sig på soffan. »Med hvilken otålighet har jag inte väntat er! ... Ni sade då, att hon rest?»
»Ja, i natt.»
»Och hon var lugn, eftergifvande och förståndig?»
»Ja, märkvärdigt nog ... Knappt var ni borta, förrän hon med tårar i ögonen bad mig om förlåtelse för den blessyr hon tillfogat mig, och ...»
»Ni blef då verkligen sårad!» ropade Julia ångestfull, i det hon häftigt ryckte till sig hans hand; »hvarför sade ni det inte strax!»
»Hvad skulle det ha tjenat till!» svarade Albert; »vi arbetare äro aldrig så ömtåliga af oss.»
Den undersköna flickan förde hans hand till sitt hjerta och tryckte den hårdt emot det. Albert drog icke sin hand tillbaka, fast han kände, att det brände i fingrarne. Det var som hade han suttit på jorden, omfattande med handen solens brinnande klot.
»Men det var inte om det lapprit jag ville tala,» återtog Albert; »som sagdt är, hon reste ... Jag hade skaffat henne karlkläder, och sjelf hade hon maskerat sig så, att jag tviflar på det någon kan känna igen henne ... Tillräckligt med pengar hade hon med sig ... Mor Stina plockade fram den ena bundten efter den andra ... idel gamla riksgälds-sedlar, utgörande en summa, för hvilken man kunde köpa sig ett helt frälsehemman ... Det mesta fick den resande, men det öfriga skulle jag lemna till er ... både hon och mor Stina bådo mig derom.»
Källa: Project Runeberg ·
