Sida 338
»Nej, nej, jag vill inte taga mot dem! ... Göm dem för hennes räkning!»
»Som ni befaller ... men ogerna behåller jag dem, ty komme man under fund med, att en gårdsbokhållare hade så mycket pengar på kistbottnen, så trodde man bestämdt, att han stulit dem.»
»Hvart reste hon?»
»Mitt råd var, att hon skulle begifva sig utomlands, till Köpenhamn eller någon annan utrikes ort, hvarifrån det vore lätt att få någon underrättelse om henne ... Hon bestämde sig för Hamburg, och det kan vara så godt det.»
»Men hur fick hon pass? ... Kunde hon väl resa utan sådant?»
»Hon fick ett pass med sig,» svarade bokhållaren rodnande.
»Men hur var det möjligt?»
»I fjol reste jag både till Danmark och Tyskland för grefve Virséns räkning ... Det var för att utse och uppköpa vissa boskapsraser för grefvens egendomar ... Jag hade qvar mitt pass, och detta gaf jag henne ... Hvad skulle jag väl göra!»
»O, min Gud, hon begagnar då ert namn! Det var ett oförsigtigt steg.»
»Det var ett skälmstycke,» yttrade Albert med rynkad panna; »men nöden hade ingen lag ... har man sagt a, får man ock säga b ... det stod inte till på annat sätt.»
»Men om man upptäcker det?»
»Så har jag naturligtvis tappat passet ... en lögn, det medgifves ... men så blir det också den första, i fall jag skall skryta med mig sjelf.»
»Albert, ni är en ovanlig menniska,» sade hon och såg honom så ljuft i ögat.
Ack, hvad har man ej gjort, och hvad kan man ej göra för en sådan blick!
»Det värsta var,» fortfor Kron, »när jag vägrade säga henne det namn, hvarunder ni nu visar er i verlden ... men vi hade ju öfverenskommit, att hon i evighet skulle bli okunnig derom.»
»Ja, ja ... hur låg hon inte öfver mig att jag skulle yppa detta namn för henne!»
Källa: Project Runeberg ·
