Sida 339
»Försigtigheten fordrar, att hon aldrig får känna det, ty man kan ej så noga veta, hvad som sker ... Jag var derför envis och mor Stina lika envis som jag.»
»Rysligt att nödgas dölja sig för sin egen mor!» suckade dottern.
»Måtte ni alltid kunna dölja er för henne!» önskade Albert. »Ni reser då i morgon?» frågade han, med en blick på de kringströdda effekterna.
»Ja, äfven deruti har jag följt ert råd ... Men nu då hon rest och något från henne ej mer är att befara, är det kanske onödigt.»
»Skadar i alla fall inte ... ty om hon under vägen skulle falla på andra tankar, så reser hon kanske i stället till Stockholm för att leta rätt på er.»
»Ja, ni har rätt, och jag skall resa.»
»Jag får då inte se er på länge,» sade Albert med beklämdt bröst; »kanske jag aldrig mer får se er.»
»Ni skall skrifva till mig, ofta skrifva till mig,» yttrade flickan.
»Kanske jag ibland får några ord till svar?»
»Ja, ja, ofta, ofta!»
»Hvad jag då skulle vara lycklig!» ropade Albert och vågade för första gången trycka den hand, som ännu dröjde i hans.
»Ädle vän, hur mycket har ni inte gjort för mig!» sade Julia med en tår i ögat.
»Något är det ... det vore ett dumt koketteri att neka för det,» svarade Albert.
»Men hvad kan jag göra för er, och hvilken belöning kan jag gifva!»
»Hm!» mumlade ynglingen; »skall man då aldrig kunna göra något utan att fordra belöning derför ... Och för öfrigt, nog skulle hvilken som helst i mitt ställe hafva gjort detsamma ... Ni är ju så god ... så vacker.. . edra tårar skulle kunna försmälta berg.»
»Men om jag varit ful, skulle ni hafva gjort det ändå,» sade flickan och närmade sitt ansigte intill hans.
»Ja, det skulle jag!» utbrast ynglingen med liflighet; »ja, jag hade gjort detsamma ... det känner jag djupt ... detta medvetande gör mig glad, och det belönar mig.»
»Albert,» utbrast Julia, inspirerad och omfattande hans ansigte med sina begge händer; »Julia kan ej belöna ... men hon vill kyssa dig!»
Källa: Project Runeberg ·
