Sida 97
»Är det din mamma det der?» frågade Albert sakta i Julias öra.
»Ja, det är min mamma,» svarade flickan lika sakta och något skygg.
»Kors, hvad hon ser ond ut!» fortfor Albert; »hon blänger på mig som en varg på en häst... du har en ful mamma, du ... min mamma är mycket vackrare.»
Dervid sprang han bort till sina kamrater och visade dem det lilla svärdet, som han på beställning fått af den beskedlige herr Lund.
Om Albert varit tjugu år i stället för nio, så hade han visst icke sagt, att Julius mamma varit ful; men när man är barn, så tycker man det onda och det fula vara alldeles detsamma, och man öfverser då icke med det onda blott derför att detta händelsevis kan hafva en vacker form.
»Hvad var det gossen hviskade åt dig?» frågade modern sin dotter.
»Han sa’ ... han sa’,» mumlade Julia, »han sa’, att mamma ... att mamma ...»
»Hvad hviskade han?» upprepade modern med sträng, befallande ton.
»Han sa’, att mamma ... att mamma var ful ... han är så stygg så ... jag skall aldrig mera dansa med honom ... nej, aldrig, aldrig nånsin, söta mamma!»
»Herre min Gud, jag glömmer ju bjuda mamsell en kopp te,» ursäktade sig värdinnan.
»För all del, intet besvär, goda mamsell,» svarade gästen; »jag drack te hemma innan jag gick.»
»Ja, men får jag inte?. .. Det är så snart påsatt. . . bara fem minuter så...»
»Jag mår inte väl, när jag dricker för mycket te om aftnarné ... tillåt mig, goda mamsell, att få följa min egen smak.»
»Som mamsell behagar,» svarade den artiga värdinnan,
Hade det främmande fruntimret fått följa sin egen smak, så hade hon troligtvis, för tillfället urståndsatt att dämpa den inre stormen, tömt den unge korsriddarens blod ända till sista droppen.
De små, hvita, oskyldiga lammen kunde visst aldrig ana, att hyenan stod midt i deras lyckliga hjord, och hjordens gamla herdinna anade det icke heller.
Källa: Project Runeberg ·
