Sida 98
Under det hyenan med sin unge, efter taget afsked, aflägsnade sig från dansskolan, mumlade hon mellan tänderna följande ord:
»Jag fick då se honom! ... Honom, som jag en gång skänkte åt lifvet! ... Är det ej min rättighet att taga min skänk tillbaka! ... Jo, jo, jag tager honom tillbaka och skänker honom åt min hämd till ett försoningsoffer åt dig, olyckliga, manande skugga! ... Evigt hat, evig hämd!... Honom och de andra! ...»
Svart var den omgifvande, regniga höstqvällen, svartare hyenans själ.
*
Tionde kapitlet.
Första villan.
Kammarherren grefve Carl Gustaf Lejonborg var af mycket gammal adel. Hans ätt räknade anor ända från hedenhös, och Valhalls gudar vete, om ej ättefadern för sin tillvaro hade att tacka något af de många besök, hvarmed Loke hedrade den skandinaviska halfön. Någon annan gudomlighet kunde det icke gerna vara, ty, som man vet, voro Oden och hans öfrige kamrater i den nordiska myten alldeles för sträfva att, i likhet med Olympens gudaskara, kunna befatta sig med den jordiska kurtisen. Loke var troligtvis den ende, som intresserade sig för våra förfäders döttrar, der de gingo mellan fjällen och vallade sina hjordar, anspråkslösa och flärdfria, utan att tråna efter herr Folckers hattar eller fru Tolanders blommor.
Visserligen är Loke det ondas princip; men hvad betyder det om principen är ond eller god, allenast den är mycket gammal? —
Grefve Lejonborg var tjenstgörande kammarherre vid Carl XIII:s hof. Vid Gustaf IV Adolfs hade han varit tjenstgörande kammarjunkare. Bakom tvänne konungars ryggar hade han troget stått med stekfatet i hand. Hvilket ljuft, afundsvärdt företräde framför öfrige dödlige att först
Källa: Project Runeberg ·
