Sida 189
10. Tvänne sjuksängar
TVÄNNJ5 SJUKSÄNGAR.
189
de en eländig, halfmurken dörr, som genast öppnades, innan de ännu med händerna vidrört den, ty Hoks mot golfvet dunkande träben gjorde alla dörrknackningar obehöfliga.
En matt ljusstråle trängde ut i förstugan, och en qvinna visade sig i dörren.
»Ar det herrarne?» frågade hon halfhögt.
»Ja, madam!» svarade Axner; »hur är det med honom i dag?»
»Bättre, mycket bättre,» sade hon; »alltse'n han kom i svettning, har han tagit sig betydligt.»
»Och han är nu vid full sans?»
»Ja.»
»Och han har aptit, förmodar jag?»
»Ja, han har druckit ur en hel spilkum vattsoppa och ätit två skorpor dertill.»
»Har madam sagt honom, att vi varit här?»
»Ja, i morse gjorde jag det. . . jag sade honom då, hur goda herrarne varit mot honom, att det varit herrarne som bestått honom medikamenter och gjort allt för att få honom till helsan igen.»
»Hur tog han den saken?»
»Han svarade ej ett enda ord.»
»Tror madam, att han känner igen mig?»
»Vore inte herr doktorn i herr Hoks sällskap, så skulle han säkert inte göra det.»
»När madam nämde mitt namn, syntes han harmsen dervid?»
»Nej, han syntes lugn.»
»Vi kunna då gå in.»
De begge herrarne inträdde nu i kammaren. Denna var af ett ruskigt utseende. En säng med snyggt linne stod dock derinne. På den hvita örngottskudden syntes ett stort hufvud, hvars bleka ansigte till mer än hälften var betäckt af ett tjockt, svart skägg och hvars venstra öra var stympadt till hälften.
Axner och Hök närmade sig sängen.
»Ni mår bättre i dag, har jag hört, och det synes också på er,» sade Axner.
Den sjuke svarade ej. Hans blickar sökte först Hök, och när de funnit honom, flammade de till med ett uttryck
Källa: Project Runeberg ·