Sida 190
10. Tvänne sjuksängar
102 ynglingarne.
af glädje, hvarefter de fäste sig vid Axners ansigte, utan att sedan vilja draga sig derifrån.
»Stork,» sade qvinnan, lutande sig ned öfver honom, »det är de här herrarne, som varit så beskedliga och goda emot dig under hela din sjukdom, och doktorn här har ordinerat medikamenterna, som gjort dig frisk.»
Den sjuke fortfor att tiga och betrakta den unge läkaren.
»Om ni nu fortfar att taga in ordentligt,» sade denne, »så skall det ej dröja många dagar, innan ni är på benen igen och så skaplig, att ni kan arbeta.»
»Hör du det, Stork!» inföll qvinnan, »och tacka Gud och dem, som gjort så mycket för dig!»
»Hur är det med hans puls?» sporde Axner, i det han fattade uti den sjukes hand, som låg utanpå täcket.
Läkaren undersökte noga hans puls, men när han skulle draga sin hand tillbaka, kände han den kraftigt qvarhållas af patienten.
»Hvarför håller ni så hårdt i min hand?» frågade läkaren.
»Låt mig kyssa den,» svarade den sjuke, sökande föra Axners hand upp till sina läppar.
»Det .vill jag inte att ni skall göra,» sade Axner, hållande sin hand tillbaka; »blif frisk... det är den enda tacksamhet jag önskar af er.»
»Jo jo . .. låt mig, låt mig,» bad patienten.
»Goda herr doktor, låt honom kyssa den,» bad qvinnan; »Stork menar så väl.»
»Låt honom göra det,» hviskade Hök i Axners öra; »man bör aldrig beröfva en menniska tillfället att visa sin tacksamhet, ty tacksamheten är en af de skönaste gåfvor, Gud gifvit verlden.»
»Men... men,» stammade Axner, skådande in i den sjukes ögon.
»Hvar har du din diagnostiska blick?» sade Hök; »kan du inte läsa i hans ögon ångerns sköna känsla? . . . Kristus har börjat lefva i honom på nytt... det såg jag det första jag inträdde i kammaren.»
Med synbar motvilja lät Axner sin hand föras till patientens läppar, men med ett skrik af smärta ryckte han den tillbaka.
Källa: Project Runeberg ·