Sida 322
20. Stenkorset och blomsterkransen
322
laüea.
ligger man ocksä blött, det är säkert, det; de som begrafvas här må nu ha varit goda eller onda i tiden, så kommer det ändå alltid surt efter för dem.»
»Hvem skall ligga i den der grafven?» frågade Axner.
»En förnäm och stor herre,» svarade dödgräfvaren; »fyra fot bred, åtta lång och tio djup ... är inte småsaker, det. . . ruskig sängkammare i alla fall, för man står här som i ett träsk och ligger troligtvis inte heller bättre . . . men bra skall det bli. . . den duger nog, vill jag lofva ...»
»Fordom stolt och mäktig, guldbesmidd och präktig denna skalle var. Från dess murkna tänder folk från skilda länder hörde gudasvar.»
»Kan ni säga mig, min vän, hvem som satt det hvita stenkorset på grafven der borta?»
»Nej, minsann jag det vet.. . men det vet jag, att inte stod det der i går afton . . . säkert har det kommit hit i natt eller tidigt på morgonen ...»
»Men,» sade Axner, »det var högst besynnerligt, att man valt en sådan tid på dygnet för att transportera hit korset.»
»Innan korset kom dit, låg det en krans på grafven, som byttes om för hvar dag mot en friskare.»
»Såg ni hvem som ditlade den?»
»Ja, det var ett ungt, vackert fruntimmer, som alltid grät så bittert. . . och jemt såg hon sig så rädd omkring, liksom hon fruktat att någon skulle bli henne varse.»
»Ett ungt, vackert fruntimmer, säger ni?»
»Ja, herre, vacker som en dag... annars ä' de så lagom vackra, de som vanligtvis komma hit. . .»
»Detta stolta öga mot det blåa höga log som solen ler. Hvart sin blick det sände, något hjerta tände, som ej tändes mer.»
Källa: Project Runeberg ·