Sida 324
20. Stenkorset och blomsterkransen
324
LAUltA.
»Vet jag inte. . . har sä mycket att göra med de döda, att jag alls inte har tid att befatta mig med de lefvande, för
»Ingen, ingen hvila,» etc.
Axner aflägsnade sig från kyrkogården. Länge ljöd i hans öron dödgräfvarens sång.
»Icke dödgräfvaren, men den döde har hvila,» sade han sorgset för sig sjelf; »ack, den som väl slumrade dernere! . . . Och dock,» tillade han en stund derefter, påskyndande sina steg, »hur ovärdigt för en man att klaga, som är i sina bästa år, har helsa och vilja att uträtta något här i verlden! . . . Det är fegt, uselt!»
Doktorn gjorde derefter ett besök hos sina fosterföräldrar, som ännu bodde qvar på sitt gamla ställe.
Fru Brundström hade blifvit något lutande och gråhårig sedan vi sist sågo henne, men vid åsynen af fostersonen blef hon som ung på nytt.
»Grefve Friisenhjelms betjent var nyss här och sökte dig,» sade hon; »du är bjuden på bröllopet, och här är kortet... Herre min Gud, ett så grannt kort!»
Dervid räckte hon fostersonen ett stort graveradt bjudningskort till öfvervarandet af vigselakten mellan fröken Aurora och grefve Silfverhjelm.
»Betjenten sade äfven,» fortfor frun, »att grefvens voro så ledsna för det du aldrig nå'nsin går till dem . .. hvarför gör du inte det, Adolf lilla?»
»Det är ju ingen sjuk der,» svarade Axner; »hvad har jag då der att göra?»
»Du vet ju, att de hålla af dig så mycket... i förgår, när jag var uppe hos grefvinnan, som alltid är så vänlig och nedlåtande mot mig, så klagade hon mycket öfver att hon aldrig fick se dig... så gjorde grefven och fröken med.»
»Min goda mor, jag värderar af hela mitt hjerta deras tillgifvenhet för mig . . . men jag kan inte gå dit oftare än min pligt som läkare påkallar det. . . det rifver upp gamla minnen, och jag lider alltid så mycket deraf.»
»Stackars min gosse!» sade fostermodern, i det hon smekte fostersonens hufvud.
Källa: Project Runeberg ·