Sida 349
21. Furstinnan
höjer sig skytrotsande Alexandermonumentet med engeln och korset på sin arkitrav, den största monolit som verlden känner. 
Folkskaror vimlade fram och tillbaka om hvarandra öfver bron, men främlingen från Sverige såg dem icke. Han tänkte på vidden af det snille, hvars kraftord trollat fram bland omöjliga moras möjligheten af dessa feeriska palats, nu förvandlad till verkligheten af verldens praktfullaste stad. Dock låg det i hans blick icke blott beundran, hänryckning, det låg äfven ett moln af sorg, ty han tyckte, att ju mer han betraktade dessa dömer, dessa tornspiror, hvilkas guld glimmade mot solen, desto mera rodnade dc, tills de slutligen förvandlade sig inför hans ögon till blodiga armar, som sträckte sig darrande mot höjden. Molnet i hans öga upplöstes i en tår, ty han såg det blod hans fosterland i fruktlösa segrar gjutit, och stenmassan, som utbredde sig framför honom, antog formen af en enda förfärlig grafsten, hvarunder svenska fäders ben ohämnade lågo jordade.
Källa: Project Runeberg ·