Om dödsstraffet

70 Om straffmedlen.

såsom en reaktion å Statens sida emot den individ, som kränkt den allmänna rättsordning eller den sedliga ordning, som det är Statens uppgift, bland annat, att skvdda, så erhåller man af dessa i sig sjelf riktiga svar dock icke någon upplysning om beskaffenheten eller innehållet af de åtgärder, hvilka utgöra innebörden af denna Statens rättande handling, denna reaktion emot lagbrytaren. Det synes dock klart att denna, om den skall vara en verklig och icke blott skenbar reaktion, måste infor folkets rättsuppfattning framträda såsom en vedergällning för den skuld, som gerningsmannen genom lagöfverträdel-sen ådragit sig. För den, som öfverskridit gränserna for den rättssfer, inom hvilken han egt att med frihet verka, måste denna vedergällning antaga karaktären af ett tvång, medförande en inskränkning i eller förlust af rättigheter, och detta af den betydenhet, att förlusten måste erfaras såsom ett lidande, så känbart att det på gerningsmannen skall verka afhållande från nya lagöfverträdelse^ Den rättsminskning, hvarmed lagstiftaren härför hotar en hvar, som störande ingriper i samhällsordningen, bör äfven afhålla andra individer, som befinnas sinnade att begå brott, från våldförande af samhällsmedlemmarnes lugn och trygghet. De medel, som Staten härvid använder för att åstadkomma nämnda reaktion och på samma gång ett skydd för den allmänna samfundsordningen, äro de i lag stadgade straff. Om dessa också, såsom nyss nämndes, ega ändamål i sig sjelfva, framträda de dock såsom medel under utöfningen af Statens reagerande eller bestraffande funktion emot lagbrytare. Under skilda tidsperioder hafva straffen, såsom vi här ofvan visat, varit af flerehanda slag. De utmärka historiskt de särskilda utvecklingsfacer, som rättsbegreppen, under ett i årtusenden framskridande civilisationsarbete, genomgått. Men i senaste tid hafva de allmänna straffmedlen inom den svenska lagstiftningen hufvudsakligen utgjorts af mistning af egendom (böter); förlust af den personliga friheten, utan eller i förening med arbetstvång, än på bestämd kortare eller längre tid, än för alltid; samt slutligen dödsstraff genom halshuggning, förutom straffpåföljden förlust af medborgerligt förtroende för alltid eller för en tid af vissa år. Både mensklighet och klokhet hafva emedlertid manat lagstiftaren att, vid användningen af frihetsstraffen, söka göra deras tillämpning sadan, att den må medverka till en inre eller