Om dödsstraffet

71

sinnelagets förändring hos gerningsmannen, sora leder till en fortgående moralisk förbättring, då han återvinner friheten.

Den starkaste reaktion från Statens sida emot lagbrytaren framträder naturligtvis just då, när Staten låter beröfva honom lifvet, och dermed for honom äfven afskär all möjlighet att här i tiden i handling kunna ådagalägga att hos honom försiggått en verklig moralisk pånyttfödelse.

Återgå vi nu till de ofvan framstälda frågorna; om dödsstraffet är rättmätigt? om detta straff numera är nödvändigt? så hafva filosofer och rättslärde, hvar på sitt sätt, sökt gifva lagstiftaren vägledning for deras besvarande. De förre hafva hufvudsakligen sysselsatt sig med den första frågan eller om dödsstraffets rättmätighet och hvar efter annan, ur synpunkten af den filosofiska grundåsigt, som ban bekant, derpå lemnat sitt svar. Men de hafva dervid oftast så uteslutande hängifvit sig åt spekulation öfver det abstrakt rätta, att de alldeles förlorat ur sigte de konkreta förhållanden, hvarunder vi lefva i samhället, förhållanden, hvarpå åter lagstiftaren nödvändigtvis måste fasta sin synnerliga uppmärksamhet. Konse-qvenserna af deras, från sådan spekulation utgående lärosatser om dödsstraffet äro derföre, i många fall, af den beskaffenhet att, om lagstiftaren i närvarande tid skulle vilja lägga dessa satser till grund för bestämmelser i en strafflag för svenska folket och domstolarne tillämpade dem på gifna rättsfall, skulle de leda till barbariska resultat, sora vore långt ifrån öfverensstämmande med civiliserade folks rättsmedvetande i våra dagar. Rättslärde och erfarne domare hafva insett, att lagstiftaren måste, för att komma till en nöjaktig lösning af samma frågor, söka hemta stöd af erfarenheten från förflutna tider samt af folkets seder och den grad af civilisation, hvarpå den upplysta delen deraf befinner sig vid den tidsperiod, då i strafflagen skall gifvas uttryck af folkets rättsmedvetande. För lagstiftaren blir derföre till föga praktiskt gagn 0111 någon kan på ett aldrig så sinnrikt sätt deducera dödsstraffets rättmätighet in abstracto, men ieke förmår åstadkomma tillräckliga bevis att dödsstraffets tillämpande hos just det folk, för hvilket frågan gäller att stifta lag, är absolut nödvändigt och på sådan grund rättmätigt. Af lika liten nytta för lagstiftaren blir ock hvarje framställning om dödsstraffets rättmätighet, derest det kan ge-