Om dödsstraffet

82 Tillämpning af dödsstraff för barnamord.

brottsliga vilja just har afsett »tillintetgörandet af barnets personlighet». I vanliga fall (detta känna erfarne domare) inträffar alltid, att en barnamörderska öfverväger förut den skam och nesa, som drabbar henne sjelf genom att framföda oäkta barn, de svårigheter och försakelser, som förestå henne för barnets uppfostran, ja, det elände, som måhända väntar både henne och barnet — och på grund af dessa motiv, med beråd t mod och i uppsåt att döda begår hon derföre brottet.

Af Chefens för Justitie-Departementet embetsberättelser for årsperioden 1865—1878 kan man se huru mänga barnamord under denna tid i Riket föröfvats, för hvilka qvinnor vid domstol blifvit sakfällde, så ock antalet af dessa qvinnor. Yi hafva ur desse berättelser sammanfört uppgifterna härom i Tab III. a., samt i Tab. III. b. uppgifterna angående barnamord och fosterfördrifning under årsperioden 1879—1889. Vi hafva nämligen nödgats särskilja dessa uppgifter för den närmaste tidsperioden 1879—1889 af orsak, att i embetsberättelserna för dessa år är allt rörande barnamord, fosterfördrifning och delaktighet deri sammanfördt i en summa utan åtskilnad. (Se nästa sida.)

I medeltal hafva under förstnämnda tidsperiod af 14 år, räknade ifrån den tid, då nya Strafflagen blef gällande, 38 qvinnor årligen blifvit sakfallda för barnamord. Sannt är visserligen att bland alla dessa befunnits åtskilliga, som icke »med berådt mod», med kall beräkning, utan snarare under inflytande af affekter »af hastigt mod» uppsåtligen beröfvat sina barn lifvet, qvinnor, hvilka sålunda egentligen begått dråp, icke mord, enligt den i 1864 års strafflag mellan dessa begge brott uppdragna gräns-skilnad, men der likväl den brottsliges vilja afsett »tillintetgörandet af barnets personlighet): I alla händelser hade, derest Boströms lära om dödsstraffet vunnit insteg i 1864 års strafflag, ett icke ringa antal qvinnor årligen bort under samma tidsperiod för begångna barnamord dömas att mista lifvet — allt detta, såsom det uppgifves, for att i lagens namn »värna statslif-vets normala fortgång». Och då det heter, att det »icke i något afseende är beroende på Statens välbehag, om den skall straffa eller icke straffa», borde inställandet af straffets exe-qverande förklaras oförnuftigt eller stridande emot Statens pligt att värna sina förnuftsgiltiga intressen. Ett antal för barnamord afrättade qvinnor borde alltså hvarje år, allt sedan