Om dödsstraffet

Den italienska nya kriniinalistskolan om dödsstraffet. 99

Det. skulle fora oss allt for långt bort från ämnet för närvarande afhandling, att här framhålla alla de skäl, som måste leda till förkastande af sjelfva den grundåskådning, hvarifrån den nya skolan utgår, då den reproducerar Benthnms utilitets-principer, med hemtadt stöd frän fysiologiska och biologiska erfarenhetsrön. Men vi kunna icke underlåta att uttala vårt ogillande af hela den uppfattning af dödsstratfet, hvartill samma grundåskådning konseqvent måste komma. Den nya skolans män betrakta sålunda brottslingars afrättande såsom en berättigad säkerhetsåtgärd att skydda samhället emot befarade framtida violationer af samhällsordningen från deras sida, hvilka, enligt de i kriminal-anthropologien uppstälda reglor, förklaras vara brottsling-födda eller incorrigibla. Det bör alltså, enligt den nya läran, icke vidare öfverlemnas åt den rättskunnige domaren, att, på grund af bevisade faktiska förhållanden vid, före eller efter en begången lagöfverträdelse bestämma påföljden i öfverensstämmelse med krafvet på rättvisa, utan åt den erfarne kriminal anthropologen skall i stället gifvas att afgöra, huruvida de psychiska eller fysiska anomalier, hvarmed brottslingen kan vara behäftad, påfordra, att han, för samhällsordningens betryggande mot framtida samhällsstörande företag, skall absolut genom dödsstraff afsöndras från samhället

Det är klart, att vid ett sådant upp- och nedvändande af begreppet straff hvarje skymt af rättvisa härvid försvinner; och dock vittnar alla tiders och folks rättsmedvetande derom, att straff alltid uppfattats såsom uttryckande en akt af rättvisa i anledning af den rättskränkning, hvartill brottslingen gjort sig skyldig. Dödsstraffets tillämpande allena såsom ett skyddsmedel för samhället, är dock ingalunda någon nyhet. Denna dess skyddande egenskap har tvärtom i alla tider åberopats såsom grund både för despoters och revolutionstribunalers blodsdomar. Menniskovärdet nedbringas till intet, derest samhället skall uppoffra existensen af förnuftiga menniskor, hvilka ega ändamål i sig sjelfva, blott för att såsom medel tjena andra, om ock för samhällsordningen såsom nyttiga ansedda ändamål. Men till förvillelser af dylik betäuklig art måste man alltid komma, då man, byggande på hypotheser, frånkänner menniskan hvad som ställer henne öfver djuren — frihet i viljan, — då man på grund häraf bortresonerar all imputabilitet och då man