Om dödsstraffet

154

Afrättiiingarnes antal minskadt efter 1779.

utan att våldföra den allmänna rättskänslan, kunna vidare exekveras. Kort efter det allmänna lagen år 1736 trädt i verksamhet, tillerkändes också, genom den här ofvan anförda Kongl. Förordningen den 28 Januari 1 737, åt Ofver-Domstolarne en leuterationsrätt eller rättighet att efter omständigheterna ådorna ett lindrigare straff, än det af underrätterna genom utslag, i enlighet med lagens stadganden, afkunnade dödsstraffet.

För hvarje tiotal af ar märkes också cn successiv minskning af afrättningarnes antal i omvändt förhållande till den ständigt tillväxande folkmängden. Från 1749 till 1778 synes att på 30 år de aflifvades antal nedgått från 474 till 268, eller till nära hälften; likaså ock att dä, under det första decenniet, 1749—1758, en afrättning om året egt rum på 48,141 innevånare i landet, hade förhållandet under det sista decenniet, 1769 1778, varit som 1 till 101,107. Med 1779 inträder derefter genast en högst betydande minskning - föranledd af de genom Kongl. Förordningen den 29 Januari 1 7 7 9 införda mildringar i straffbestämmelserna i allmänna lagen; — och från 1779 till 1828 eller under 50 år visar sig medium af de årligen afrättade delinqventernas antal blott vara 10,3 eller icke fjerdedelen af de afrättades antal under decenniet 1749—58.

Ransakar man Tabell-Kommissionens tabeller, for att efterse för hvilka brott dödsstraff oftast blifvit verkställda, så blir resultatet af en sådan undersökning, att, under perioden 1749 ••••1778, dessa straff hufvudsakligen användts emot mord, barna-_ mord, tidelag och blodskam; mera sällan för enkelt dråp, stöld, rån eller röfveri, några fa gånger emot högförräderi. Strängheten i bestraffningen af tidelag och blodskam föranleddes, så-■ som Here gånger blifvit anmärkt, af den vid tiden för antagandet af 1734 års lag allmänt gängse föreställningen att dessa brott, enligt Mose lag, icke kunde med mindre än lifvets förlust försonas, på det att de icke skulle draga Guds synnerliga vrede och hämnd öfver bela landet. Huru mycket man, före 1779, sökte genom dödsstraff med bila och bål afskräcka från tidelag, bevises bäst deraf, att 1753 afrättades ej mindre än 13 och 1762 12 personer för detta brott och under åren 1754, 1755 ocb 1756 11 manspersoner, hvardera året de flesta mycket unge; att 1775 tvenne adertonårige och en tjugoårig yngling afrättades, att 1756 halshöggs och brändes en tidelagare mellan 85—90 år