Om dödsstraffet

156

Rådbråkniiisrs- och hängningsstrafl'.

begagnat sig af den åt dem tillerkända leuterationsrätten, hvarigenom de af underdomstolarna ådömda dödsstraffen ersattes af lindrigare straffmedel Efter 1778 synes dödsstraff ieke hafva blifvit vidare verkstäldt för ifrågavarande brott, utan att deraf forspordes någon tillökning i brott af samma slag1). Först genom den nya Strafflagen af år 1864 blef dödsstraff för tidelag ur den svenska lagstiftningen fullständigt utplånadt Fnder en lång följd af år hade der förut den allmänna praxis utbildat sig vid Rikets domstolar, att, för att undvika att döma till döden, vanligen anse bevisningen i tidelagsmål, äfven om gerningsmannen fullständigt erkännt förhållandet, allena styrka försök, icke det fullbordade brottet.

Icke någon anteckning i Tabell-verket gifver anledning att förmoda, att från 1749 till 1779 någon afrättning för trolldom egt rum, icke heller att rådbråkningsstraffet någonsin, sedan 1749, gått i verkställighet2). De sista gånger hängning för stöld anmärkes hafva blifvit verkställd äro 177H för kyrkotjufnad och 1797 för stöld ur postväska, men ännu så sent som 1830 hängdes en lifstidsfånge Bramberg, 36 år gammal, för sedelförfalskning.

1) Uti Ridd. o. Adelns tillförordnade ledamöters i Lagutskottet vid Riksdagen 1778 afgifna Betänkande öfver Kongl. Maj:ts proposition angående inskränkning af dödsstraff för barnamord m. m. yttras, bland annat, i fråga om dödsstraffets upphäfvande för tidclag, att »fåfängt synes dödsstraffet kunna hämma en synd, som har sin upprinnelse af en medfödd kroppens retelse och otyglade begär. Lagstiftaren har welat undanrödja en sådan förbrytare, såsom styggelig för alla menniskor. Samma ändamål kan winnas, om hon uti fängelse undangömmes, jemte det hans obändiga lustar samt til så omänsklig wällust benägna kropp warder tyglade och späkte genom spöslitande och lifstids fängelse-». (Allegater till Ridd. o. Adelns Protokoll vid Riksdagen 1778 i Riddarh. Arkivet).

2) Detta är så mycket säkrare som det heter i Riksens Råds underdåniga tankar, angående det i lagen utsatta straff å barnamord m. m. af den 31 Oktober 1778: »at uti Missgerningsbalken finnas några dödsstraff utsatta, hwilka ifrån den tid nya lagen sattes, aldrig gått i werkställighct, utan til följe af Kongl. Brefvet den 28 Januari 1737 städse af öfw er-Domstolarne blifwit leutererade». I Preussen deremot användes straffet att brännas lefvande på bål sista gången deu 18 Augusti 1776 och rådbråkningsstraffet har ännu under detta sekel varit i bruk och 1841 blef detta straff sista gången tillämpadt på en mördare vid namn Kühnapkkt., som mördat en biskop.