Read Runeberg

Om dödsstraffet

Originalsida 167
Originalsida 167
Originalsida 166
Originalsida 167
166–167

Sida 167

6. Om den föregifna nödvändigheten af Dödsstraffets bibehållande i den allmänna strafflagen

Antalet sakfiillde för mord i genomsnitt oförändradt. 1(58

öppet uttalat, verkat till något forminskande af den allmänna rättssäkerheten i landet. Antalet af mordgerningar för hvilka illgernihgsmännen blifvit sakfiillde, har, oaktadt folkstockens nämnda, icke obetydliga tillväxt under 25-årsperioden 1865— 1889 i genomsnitt icke undergått någon förhöjning, såsom kan inhemtas af Chefens for Justitie-Depärtementet embetsberättelser och efterföljande, på grund af dessa officiela handlingar uppgjorda Tabell XIII.

Rättvisligen kan man icke förebara, att polismyndigheternas bemödanden att beifra begångna brott varit slappare efter 1865 än fore detta år, så att af sådan anledning ett större antal brottslingar årligen skulle hafva undgått rättvisans arm under den sista 25-årsperioden än förut varit förhållandet. Då sålunda rättssäkerheten i landet ingalunda kan sägas hafva lidit någon minskning i anledning af lagändringen 1864, bör det kunna antagas, att det alternativa straffhotet visat sig vara tillräckligt kraftigt for att, såsom det blifvit sagdt, hos brottsligt sinnade menniskor »betaga dem lusten att vidare motverka statsändamålet». Man finner ock af ofvananförde Tabell X, ' derest man från hela antalet under åren 1865 till och med 1889 till dödsstraff dömde personer eller 101 från-räknar de 23, hvilka enligt 1798 års krigsartiklar för subordi-nationsbrott blifvit dömde till döden, men förskonats från lifs-straffet,

l:o) att af hela återstående antalet 78 for mord ni. in. ill dödsstraff af Hofrätterna under nämnde tidsperiod dömde personer, i medeltal allenast 3,12 årligen till sådant straff' blifvit dömde och att af alla nämnde 78 personer blott 9 blifvit afrättade; samt

2:o) att alla de öfrige 69 brottslingarne fått, antingen på grund af Högsta Domstolens utslag eller i anledning af beviljad nåd, i stället undergå straffarbete for lifstiden.

Häraf torde man ock vara fullt befogad att draga den slutsats, att under de 25 åren 1865 till och med 1889, har erfarenheten fulleligen ådagalagt att det lindrigare straffmedlet af straffarbete för lifstiden för begånget mord eller rån, hvilket Öfverdomstolarne tillämpat eller Kongl. Maj:t af nåd täckts bestämma för det jemnförelsevis största antalet for dylika brott sakfiillde brottslingar, visat sig vara lika verksamt,

Källa: Project Runeberg ·