Sida 170
6. Om den föregifna nödvändigheten af Dödsstraffets bibehållande i den allmänna strafflagen
166
Påståendet att liftidsfångar ej sällan rymma.
personal af 1,095 liftidsfångar år 1865, hvilken ander de nämnde åren småningom nedgått till 244 (under år 1889), hafva endast 18 män och 3 qvinnor under loppet af 6 år, (nämligen 1867, 1868, 1869, 1881, 1883 och 1889) bland de sagde 25 åren, lyckats rymma, således öfver hufvud taget, icke ens en lifs-tidsfange under hvarje tilländalupet år. Af de 21 rymmarne'), ertappades dock straxt 14 män ocli alla 3 qvinnorna, hvarförutom 2 män förlorade lifvet under rymningsförsöket. Bland de rymde lifstidsfångarne voro dock blott 6 män och 3 qvinnor dömde för mord. Under hela 19 år af berörde 25-års-period har deremot icke någon rymniug bland liftidsfångarna förekommit. Det synes häraf, att tvärt emot hvad som antagits, det torde kunna sägas att rymningar sällan egt rum bland lifstidsfångar från de svenska strafffangelserna.
Följande Tabell XIV upplyser närmare förhållandet i nämnde afseenden. (Se nästa sida).
Med andra ord: påståendet om skyldigheten för Staten att tillämpa dödsstraffet, såsom betingadt af nödvändigheten att befria samhället och dess fredliga medlemmar från den ständiga »faran af de begångna brottens förnyande», emedan, såsom professor Nyblæus säger, »mördarens fortsatta sinliga tillvaro innebär en hotelse emot samhället, mot hvilken detta måste vara förpligtadt att skydda sig sjelft och sina oförvitliga medlemmar», synes hvila på en allt för lös grund. Det torde vara föranledt, dels af obekantskap med de verkliga förhållandena inom de svenska straffängelserna, dels af den fullkomligt oriktiga förutsättningen att en hvar, som begått mord, genast skulle vara färdig att ånyo föröfva samma brott Erfarenheten liar tvärtom ådagalagt, att allt sedan 1864 års Strafflag trädt i verksamhet, har Staten på ett ganska tillfredsställande sätt lyckats skydda sig sjelf och sina fridsamme medborgare mot förnyade mordgerningar af mördare eller andra grofva ill-gerniugsniän, hvilka Staten i sina behörigen organiserade straff-fängelser för lifstiden qvarhållit och der »gjort dem oskadliga».
Sammanställa vi nu de i Tabellen V (s. 153) och Tabellen XII (s. 162) här ofvan funna siffrorna, 47,4, 34,8, 26,8, 10,8, 11,5, 12,ti, 8,5, 10, 17,8, 6,9, 7,2, 0,3, 0,6, 0,3, uttryckande för hvarje
1) Se Tabell XIV å nästa sida, not 1 och 2.
Källa: Project Runeberg ·