Om dödsstraffet

Begäret att efterhärma grofva brott. 172

hållandena i England, att »det är en allmän anmärkning i våra dagar, att grofva brott alltid framkalla personer benägna att efterhärma dem (that great crimes ahvays produce imitatörs»)1). Bevis härpå lemnar, bland andra, äfven det af kronprins Rudolf af Österrike år 1889, efter öfverenskommelse med sin älskarinna Wetsera, å henne begångna mord med efterföljande sjelfmord, hvarom vidlyftiga berättelser förekommo i alla samtida tidningar. Berättelserna härom lockade snart andra exalterade älskande i Frankrike, Italien och Danmark att efterhärma hvad kronprins Rudolf och Wetsera gjort. Legrand du Saulle har i sitt berömda arbete: »La Folie devant les Tribunaux»4) i de skarpaste ordalag klandrat den franska tidningspressens förfarande vid anförandet af allt, som kan väcka böjelsen att efterhärma laster och brott och meddelat exempel, som bevisa de sorgliga följderna af en tidningslitteratur, afsedd att begärligt, slukas af en nyhetshungrande allmänhet, men som i verkligheten blifver, säger han, »une école du scandale, du crime, du suicide et de la folie».

Vidkommande det ofta aberopade skälet för nödvändigheten af dödsstraffets bibehållande i vår lagstiftning, att detta straff befriar samhället från faran af nya brott från den lifdöindes sida (jfr sid. 101 här ofvan), så är det visserligen sannt, att det är ett radikalt medel att låta aflifva de lifdömde, ty af de döde har man ej vidare något att frukta; men att ur denna synpunkt försvara dödsstraffets nödvändighet är att med detsamma antyda en total brist på tillvaron af ändamålsenliga fång vårdsan stal ter till deliiu]venters förvarande, der en behörig tillsyn kan hållas öfver fångar. Äro fängelserna hvad de verkligen böra vara, d ä, ändamålsenligt anordnade, då skall synnerlig svårighet icke förefinnas att kunna bevaka fångarne på ett sätt, som undanrödjer faran af deras rymmande och förnyade brott från deras sida Våra fängelser äro lyckligtvis nu mera så väl inrättade, fångarnes bevakande så omsorgsfullt att man, såsom vi här ofvan (sid. 166) yttrat, sällan har skäl att frukta lifstidsfångars undkommande. Sker någon gång en rymning, ertappas de rymde genast, eller inom få dagar, hvadan äfventyret for nya brott ej kan vara särdeles

1) Pike: History of crime in England. I. p. 336.

2) Paris. 1864 p. 535—38.