Om dödsstraffet

Dödsstraff för att förekomma nya brott.

173

stort1). All den våda, som för samhället förefinnes af nya brott ifrån de brottslingars sida, som njuta försköning till lifvet, tillhör det emedlertid samhället sjelft att aflägsna genom en väl afpassad och anordnad vård om fångarne inom fängelserna. Den förespeglade vådan kan derföre, enligt vår tanke, i och for sig aldrig blifva tillräckligt motiv för dödsstraffets användande; ty skulle detta motiv tillerkännas någon vigt, skulle följdriktigheten leda till yrkandet att alltid afrätta, aldrig benåda de lifdömde, for att fullkomligt säkert befria samhället från fåran af förnyade brott från dessas sida. Till det minsta borde de mest djerfva och intelligenta bland brottslingarne af hvilka man särskildt kunde frukta rymningsförsök, utväljas för att halshuggas. Men straffet blefve då icke längre en akt af rättvisa, i anledning af föröfvadt brott, utan allena en säkerhetsåtgärd emot praesumerade missgerningar. Hvad särskildt beträffar faran att skona mördare till lifvet, så måste härvid erinras, att mängden af mördare, som af någon häftig lidelse, (ofta förökad under inflytande af rusgifvande dryckers njutande) såsom svartsjuka, hat föranledt af grym behandling, husliga missförhållanden, bekymmer för utkomst o. s. v begått mord, ingalunda utgöres af de oregerligaste fångarne, af hvilka man har att befara nya mordgerningar2); ty samma motiv för förnyadt brott, i händelse en till lifvet benådad mördare skulle lyckas rymma ur fängelset, förefinnes ej, om icke i det fall att han begått mord af vinstbegär. »Man föreställer sig vanligen», säger med rätta konung Oskar I, »att icke särdeles förhoppning kan hysas om deras förbättring, hvilka förtjent det högsta straffet. Det är likväl ett af både domare och fångvårdare erkändt förhållande, att de, hvilka enligt lagen äro förfallne till dödsstraff, ofta visa sig mindre förhärdade eller moraliskt fallne än andra brottslingar» *). Inbrottstjufvar och rånare äro i de

1) Jfr sid. 167 och Tabell XIV derstädes.

2) Mittermaier: Die Todesstrnfe p. 113; 20. Berner: Ahschaffuny der Todesstrnfe. Dresden 1861. p. 22 yttrar: »Wir berufen uns auf die Krfabriing. Man frage die Qefängnissdirektoren. Sie bezeugen es, dass die schwereren Verbrecher nicht die schlechtesten Strafgefaugenen sind, dass sie sicb der Bessertiug zugänglicher zeigen. als andere».

3) Om Straff och Straffanstalter: p. 8. — Dä Rev. Lörd Sidney Osbohne d. 24 Mars 1865 såsom sakkunnig hördes inför uthe Capital Putlishment Com-missions, yttrade han bland annat: »We bave retained capital punishment

Olivecrona: Dödsstraffet. 13*