Om dödsstraffet

182

Dödsstraff för politiska brott.

straffa alla dem, som deri deltagit, till lifvet, skulle afrättningar i massa ofta blifva den praktiska följden häraf — något, som säkerligen icke nu för tiden skulle betrygga eller i längden värna Statens tillvaro, icke heller uppfattas såsom rättvisa. Då kommunardupproret i Paris 1871 »jväfdes af regeringen under Thiers' ledning, handlade denna, utan tvifvel, ganska klokt, då den, i stället att låta afrätta 11,000 fanatici, som ville »organisera anarkien», skickade största antalet till straffkolonien i Nya Caledonien, ehuru ganska många bland dem rätteligen bort försändas till något dårhus. De sedan början af innevarande århundrade i Frankrike rådande häftiga striderna mellan politiska partier, mellan imperialister, rojalister och republikaner, dervid än det ena, än det andra af dessa partier haft öfverhanden, visa nogsamt, huru nödigt det är, att vid bestraffning af politiska brott förfara med försigtighet och moderation för att icke framkalla en reaktion, dervid otyglade passioner, såsom så ofta händt, kunna föranleda de grymmaste orättvisor emot besegrade partimedlemmar. Man bör erinra sig den första franska revolutionens orättfärdiga lag af den 17 November 1793 emot misstänkta personer (suspects)1) for att lära sig inse hvarthän all rättvisa tager vägen, da det gäller att bestraffa af motståndare begångna brott, hvilka karakteriseras såsom politiska. I Frankrikes konstitution af den 4 November 1848 intogs den grundsats att för politiska brott är dödsstraffet afskaffadt (»La peine de mört est abolie en matière politique»). Endast framtiden skall likväl kunna utvisa om denna grundsats, under kommande statshvälfningar i Frankrike, alltid varder iakttagen.

I Centralamerikas och Sydamerikas många republiker är »let ingalunda ovanligt att en general, i spetsen för en armé, störtar den bestående regeringen och gör sig sjelf till republikens president eller diktator, hvarvid han låter afrätta ledarne for motståndet eller landsförvisa dem, intill dess han, i sin ordning, sjelf blir förjagad eller afrättad af en annan lyckligare medtäflare om makten. När en sådan man kommit till väldet och låtit till lifvet straffa sina motstandare, torde äfven han kunna förklara att dödsstraffet är nödvändigt »för att värna stats-

1) üuizot: Des con*pirations et de la jiistice politique. Paris. 1821. p. 18-19.