Om dödsstraffet

Dödsstraff for brott mot Statens öfverhufvud. 185

och, såsom det syntes, högligen exalterade person. På andra sidan Atlanten mördades 1865 presidenten Lincoln af skådespelaren Booths, hvilken äfven med döden bestraffades for sitt begångna brott. 1880 blef likaledes presidenten Garfield offer för en kula af en genom högmod och fåfänga förryckt person vid namn Guiteau, hvars tal och skrifsätt gåfvo tydliga bevis att han icke var af normal sinnesbeskaffenhet. Äfven han blef afrättad sedan Garfields efterträdare länge tvekat, huruvida han skulle gifva efter för ropet i en mängd tidningar på delinqventens blod eller lyssna till dem, som ansågo det vara utan ändamål att afrätta en mer än halfgalen menniska1). De fleste af dem, som sålunda i senare tid gjort mordförsök emot regenter eller republikanska styresmän hafva varit förryckta fanatia, som antingen betraktat sig sjelfva såsom frivilliga martyrer för en god sak2) eller ock verkställt slika mordförsök allena af fåfänga, i syfte att vinna en ryktbarhet, som de icke förmått på annat och hederligt sätt förvärfva sig Hotet om dödsstraff i lagen har på så beskaffade personer icke den ringaste afskräckande verkan. Med rätta anmärker derför äfven ron Holtzendorff: »Gegen den Fanatismus giebt es keine Abschreckung»3).

Vidkommande åter mord (for hvilket brott, sedan 1861, afrättningar egentligen egt rum här i Sverige), är vår öfvertygelse den, att fruktan för det nu mera blott alternativt ined straffarbete för lifstiden stadgade dödsstraffet icke kan utöfva någon större återhållande verkan på dem, hvilka

1) Se Zeitschrift für die gesamte Rechtswissenschaft. 1884. s. 100 — 101. L0MBR080: L'Anthropoloyie criminelle. Paris. 1890 p. 80 säger: »Beau-coup de régicides et de présidenticides ont été mattoides — guiteau, par exemple, en tuant Garfield, semble avoir cédé à une crise épileptoide dont ce meurtre a été le dénouement».

2) Jfr Henry Romilly: The Punishment of Death. London. 1886. p. 145. »The one conclusive reason against punishing the murder of a Sovereign with death, is that the murderers of Sovereigns are almost invariably persons who are little, if at all, affected by the fear of death. They are either insatte, or belong to the class of men, who are prepared to devote their lives to what they — truly or falsely — believe to be a great cause. — Contempt is the thing they fear. lf you wish to prevent the assassination of Sovereigns, treat the assassin as a madman — con-sign him to a lunatic asylum — and you will do much möre to prevent political murders than by hanging him».

3) Das Verbrechen des Mordes. 1875. s. 86.