Om dödsstraffet

186 Dryckenskap en verksam faktor vid mord.

i sitt bröst nära tanken att mörda sin nästa, än lagens hot om lifstidsstraffarbete förmår göra. Tv låtom oss taga förhållandena i betraktande såsom de förete sig i verkligheten, för att kunna besvara den frågan: bidrager i verkligheten dödsstraffet, såsom straff för mord, att trygga säkerheten till lifvet för samhällets fredlige medlemmar?

De motiv, som föranleda detta brott, äro, på sätt Justitiestatsministern och Chefen för Justitie-Departementet i sina embets-berättelser anfört, vanligen: hat, hämndbegär, egeunytta, svartsjuka, husliga missförhållanden, bekymmer för utkomst o. s. v. samt i synnerhet dryckenskap. Och säkert är, att vid flertalet af de dråp och mord, som i vårt land under innevarande och näst föregående århundrade föröfvats, har bränviussupandet varit en mer eller mindre starkt inverkande faktor. Man skulle kunna indela de flesta af nämnde motiv i tvenne hufvudklasser, den ena, som' har sin grund i sexuela dritfjedrar, den andra, der motiven kunna härledas af vinstbegär1), men der de alla, vid brottets utförande, i de flesta fall blifvit i större eller ringare mån stegrade till följd af förtärandet af starka drycker. Det är ett psychologiskt misstag, om inan föreställer sig att den menniska, som beherrskas af okufvad hämndlusta, svartsjuka, m. ni. i allmänhet låter afskräcka sig af fruktan för döden2). Den brottslige, hänförd af sina lidelser, tänker, såsom vi förut anmärkt, i det ögonblick, då han är färdig att begå gerningen, ytterst sällan på straff hotet i lagen3); han tänker blott pa ut~

1) v. Holtzendorff: p. a. st. s. 93. — Kraus: Die Psychologie des Verbrechens. Tübingen. 1884. a. 317 indelar motiven för mord i 2 stora grupper, nämligen i individuellt och sociala.

2) Jfr Donkersloot: 1. c. p. 18. — V. Holtzendorff: p. a. st. s. 94. xDurchschvittlich betrachtet kann bei solchen Personen das Verbrechen' auf das ihre Natur bald gewaltsamer. bald allmähliger hingedrängt wird, durch keinerlei Strafe oder Abmahnung gehindert werden. Sie wiirden auf die Warnung eines sie persönlich anredenden Gesetzgebers ebenso we-nig hören, wie auf die Stimme ihres besten Freundesr. — i>Die höchsten sittlichen Beweggründe der Frömmigkeit, der Vaterlandsliebe, des Ehrge-fühls treffeu mit den stärksten verbrecherischen Trieben darin iiberein, daäs sie sich über Todesgefahr und Todesfurcht hinwegzusetzen vermögen».

3) Mittermaier: Die Todesstrafe p. 67. Når man frågade mördaren Townley, om han visste att lagen straffar mord med hàngning, svarade han: vi did not think of it at the time, or I should not have done it».