Om dödsstraffet

Afrättningar afskräcka icke från brott.

189

fruktan för dödsstraffet kunna förekomma mordgerningar, liar lagstiftaren synbarligen tänkt på huru straffhotelsen måste verka på de stilla och fridsamma medborgarne i samhället. Dödsstraffet är utan tvifvel, såsom vi redau här ofvan (s. 47) anmärkt, ett starkt skräckmedel äfven för den, hvilken, tången i bojor, står färdig att påföljande dag lägga sitt hufvud under bilan, men förhållandet är icke så med den, hvilken ännu är på fri fot i den stund han begår mordet, då han, såsom nyss nämndes, blott öfverväger medlen att kunna dölja gerningen och då dödsstraffet, om han skulle reflektera deröfver, föresväfvat- honom allena såsom en aflägsen möjlighet1). Man måste

att hvarken lagens för honom väl bekanta hot om dödsstraff, ej heller minnet af det blodiga skådespelet af en afrättning förmått hålla honom tillbaka från begåendet af giftmord under så rysliga omständigheter, att brottmålsannalerna bos oss knappt kunna uppvisa ett motstycke. Denne Lindbäck hade påtagligen lidit af mordmani, ty vid ransakningen kunde han icke uppgifva något förnuftigt motiv för sitt handlingssätt. Han slutade sitt lif genom sjelfmord i cellfängelset.

1) Öfverauditör Wolff i Köpenhamn, ifrig försvarare af dödsstraffets användande, har i sin bok om »To Samfunds-Ondes (Kjöbenhavn 1878, s. 11) under åberopande af Hellstedts af oss förut omförmälda skrift: pNågra drag ur dödsfången Hjerts lefnads, sökt finna ett försvar för sin åsigt att dödsstraffet afskräcker från brott. Han anför efter Hellstedts skrift, såsom bevis för nödvändigheten att genom dödsstraffets verkställande afskräcka illasinnade personer, att den till döden dömde mördaren Hjert kort före afrättningen skulle hafva yttrat till sin själasörjare, att han vid tanken på möjligheten att det af honom föröfvade mordet kunde upptäckas »alltid hoppats att, enär dödsstraffet på så lång tid icke hade tillämpats, detta icke heller nu skulle ega rum», och att hans medbrottsling »Tektor alltid uttalat såsom sin bestämda öfvertygelse, att dödsstraffet var för alltid afskaffadts. Hvad Hjert sålunda sjelf skulle hafva yttrat och dessutom lagt i munnen på den frånvarande medbjelparen Tektor tillägger Wolff »den störst muelige Trorærdigheds. Vi, för vår del, betvifla deremot högligen att Hjert härvid talat sanning. Det af Hjert och Tektor begångna mordet, ej lång tid efter det de utgått från straffängelset å Långholmen, egde rum natten mellan den 31 Augusti och den 1 September 1874. Den 16 Mars 1872, således blott 1 år och 5 månader tidigare, afrättades i Skåne Carl Otto Andersson, hvilken i Laudskrona strafffängelse mördat en af vaktbetjeningen derstädes. Att både Hjert och Tektor härom fått fullständig kännedom, medan de voro intagna i förstnämnda straffängelse, anse vi alldeles säkert på grund deraf, att dåvarande Chefen i Fångvårdsstyrelsen, Generaldirektören Almqvist, i lifstiden till oss