Om dödsstraffet

190

Afrättningar afskräcka icke från brott. 190

lasta uppmärksamhet vid det förhållande, att gerningsmannen för ögonblicket blott tänker på tillfredsställandet af sitt brottsliga begär, icke på framtiden. Skulle mördaren verkligen reflektera öfver dödsstraffet, sä är det i eke sj ef va lifvets förlust, som ban fruktar, utan sättet, hvarpå dödsstraffet ex e q ve ras. De många sjelfmord, som af mördare foröfvas, antingen omedelbart efter begånget brott eller i fängelset, bevisa att sådane missdådare vanligen icke frukta döden. Exempel äro icke heller sällsynta att mord blifvit begångna af ledsnad vid lifvet, blott for att få undergå dödsstraffet1). Anmärkningsvärdt är ock förhållandet, att bland mördare eller dråpare så

yttrat, efter det samma afrättning egt rum, att han låtit sig angeläget vara. att fångarne i alla rikets straffängelser skulle få veta att dödsstraffet öfvergått Carl Otto Andersson just för att hos dem injaga skräck och fruktan för sådant straff. Huru kunde, under sådana förhållanden. Hjert förebära att dödsstraff icke på lång tid tillämpats? eller skjuta fram Tektor med påstående att detta straff vore för alltid afskaffadt? Det sannolika är, att den sluge Hjert, då han förlorat allt hopp om benådning till lifvet och i sin själasörjare träffat en varm förespråkare för dödsstraffet såsom »den högsta rättfärdighetens kraf», trott det vara ett ursäktande motiv för sitt haudlingssätt, att han och den mer enfaldige medbrottslingen Tektor lefvat i den öfvertygelsen, att dödsstraffet vore afskaffadt i Sverige. Hr Hellstedt anmärker äfven i sin skrift (sid. 28), att »Tektors åsigt att dödsstraffet var för alltid afskaffadt, var ock den allmänna bland fångarna på Långholmen». Men om en sådan åsigt verkligen uppkommit bland straffångarne på Långholmen, äro vi förvissade, att tjenstemännen vid straffängelset derstädes, under deras dagliga beröring med fångarne, nog skulle hafva, med erinran om Carl Otto Anderssons afrättande, upplyst dem om deras misstag i detta hänseende.

1) Sahpson: Criminal Jurisprudence. London. 1843. p. 97, »It will be scen that the class of persons, by whom the crime of murder is com-mitted, are not only not affected by the dread of death, but that the 80-called punishment is actually regarded by them, in some instances, as a desirable infliction; and we shall therefore be led to the conclusion that, however unsuitable death punishment tnay be for other crimes, it is most especially so for that of murder». — Laget-Valdeson : Martyrologe des erreurs judiciaires. Paris. 1863. p. 13. anmärker också: »Pius d'un format à perpétuité a tué son gardien pour en finir avec la vie» och Despine i sitt stora verk Psychologie naturelie II. p 579. omförmäler flere fall af mord, begångna af gerningsmannen i hopp att blifva afrättad, när han saknat mod att sjelf beröfva sig lifvet.