Om dödsstraffet

196 Ej tvingande nödvändighet att afrätta qvinnor.

afförande till stupstocken och halshuggande — under, såsom det fordom skedde, antingen en tjutande pöbels buller och begabberier eller under en medlidsam menighets suckar och tårar, — om detta, kanske med flere års mellanrum, inträffar skall öfver hela landet uppväcka en sådan fasa, att intrycket och minnet deraf skall afhålla hustrur, som genom eller utan eget förvållande anse sig olyckligt gifta, eller missnöjda eller lidande tjensteqviunor från tanken att mörda mannen eller husbonden? Vi svara härtill nej! En maka, som länge fördragit mannens otrohet, brutala uppförande, våldsamma behandling, och, hänförd af svartsjuka, eller hat och hämnd, slutligen beröfvar honom lifvet, låter sig icke afskräckas af fruktan for det dödsstraff, som lagen för ett sådaut brott stadgat, men som hon vet blott sällan gå i verkställighet En tjensteqvinna, hvilken, upptänd af hat eller hämnd öfver förment orättvis eller grym behandling, mördar sin husbonde, ryggar, drifven af en våldsam passion for ögonblicket, lika litet tillbaka till följd af straff hotet i lagen. Hvarje förståndig make, hvarje god husbonde, inser tillfyllest, att icke är fruktan tör dödsstraffet det rätta medlet att afhålla qvinnan fran tanken att begå brott.

Skulle det verkligen vara en tvingande nödvändighet att afrätta den for mord till döden dömda qvinnan for att sålunda »absolut betaga henne förmågan att vidare motverka statsändamålet»? Skulle det icke vara möjligt att i liftidsfängelset kunna förvara henne så väl att den brottsliga göres for samhället och dess medlemmar oskadlig för framtiden? Med stöd af erfarenhetens vittnesbörd, anse vi oss härtill kunna gifva jakande svar, och vi hänvisa till hvad här ofvan (sid. 1(56) blifvit yttradt angående fångvården i vårt land.

Såsom af tabellen XIII (sid. 163) kan inhemtas, hade under 25-årsperioden 1865—89 ett antal af 106 qvinnor, eller i medeltal omkring 4 qvinnor ärligen, blifvit sakfallda for mord. Alla dessa hafva emedlertid i straffängelset fatt försona sina grofva brott och det har visat sig, att Staten sålunda lyckats oskadliggöra dem for samhällets fredliga medlemmar1).

I) Exempel 9aknas icke att Kongl. Maj:t från lifstid9straffarbete förskonat qvinnor, som begått mord, derest de under en längre tid iakttagit godt uppförande, såsom t. ei. Hanna P. dömd 1857 af Härads-ocb Hofrätt till dödsstraff för mord och, efter att hafva tillbringat 25 år