Om dödsstraffet

Dödsstraffets afskaffande äfven en kulturfråga. 199

lagstiftningen. Så länge ett samhälle består, måste, till den allmänna säkerhetens upprätthållande, straff komma att ega rum. Detta är onekligt. Men beskaffenheten af sjelfva straffmedlen måste bestämmas af den grundtanke, som genom dem uttalas. Vid ett högre kultur-stadium hos folken med deraf följande klarare oeh sundare rättsåskådning måste derföre sådana straffmedel komma att utdömas, hvilka, såsom lemningar af det råa sinnets oklara föreställning om rätt och rättvisa, icke längre finnas öfverensstämma med folkets sedliga tillstånd; de måste genom andra, efter en riktigare uppfattning af straffets ändamål afpassade straffarter ersättas. Det är på detta sätt som ilen ena efter den andra af de från medeltiden i 1734 års lag qvarstående straffarterna under de sista 50 åren blifvit utbytta emot andra, med vår tids seder och rättsmedvetande mera öfverensstämmande, egnade att, under erkännande af mennisko-värdet äfven hos brottslingen, söka hos honom åstadkomma en sinnesförändring ledande till hans moraliska förbättring. Det återstår nu egentligen blott att utplåna dödsstraffet — denna sista qvarlefva ifrån barbariet. Dödsstraffets afskaffande måste derföre betraktas icke uteslutande såsom en rättsfråga utan ock såsom en kultur-fråga. Ty, såsom vi här ofvan (sid. 73) erinrat, uppfattningen af rätt och rättvisa och i sammanhang dermed äfven uppfattningen af de straff Staten skall använda emot den individ, som våldfört rättsordningen, är beroende af den kulturgrad, hvartill folket hunnit. Detta bör icke förglömmas. Kan det ådagaläggas, att det sedliga tillståndet hos svenska folket numera är sådant, att detta straff icke vidare erfordras till den allmänna rättssäkerhetens upprätthållande och att äfven den stora massan af nationen med afsky betraktar afrättningar såsom ohyggliga grymheter i lagens namn, då kan dödsstraffets stöd af gammal häfd icke vara af någon betydenhet eller gammal häfd anses utgöra något bevis hvarken för dess nödvändighet eller dess rättmätighet.

Vi hafva här ofvan visat huru den svenska lagstiftningen, steg for steg, upphäft dödsstraffet för en mängd brott, för hvilka lagen förut utsatte detta straff, huru de qvalificerade dödsstraffen likaledes försvunnit, huru antalet afrättningar, år efter är, från 1749 intill närvarande tid, småningom nedgått under det att folkmängden mer än fördubblats, — och detta allt under det