Om dödsstraffet

220 Justits-mord i England.

brott anklagade blifvit oskyldige dömde till döden. Här har ock förekommit dödsdomar och afrättningar för hvad vidskepelsen diktat, för trolldom; här hafva äfvenledes, på grund af liknelser allena, qvinnor blifvit dömda och afrättade för barnamord, hvaribland säkerligen funnits icke få oskyldiga till gerningen. Under de senare decennierna känner man icke med bestämdhet att något justits-mord hos oss förekommit. Man må väl glädja sig åt ett sådant lyckligt förhållande. I de få fall, der det dock inträffat, att dödsfången, i sista stunden på sjelfva afrättsplatsen, bedyrat sin oskuld, kan man ej förneka att ett grundadt tvifvel om det rättvisa i domen uppstått och att den bos menigheten uppkomna tron på en möjlighet, att ett oskyldigt hufvud fallit för bilan, undergräft aktningen for lagen. Att justits-mord så ytterst sällan i värt land förekommit, derföre må vi tacka vår doinstolsforfattning och vår upplysta, för rättskaffenhet och oväld kända domare-eorps.

Förhållandet är annorlunda i andra länder, särdeles der jury afgör frågan om den anklagade är skyldig eller icke skyldig. Till heder för juryinrättningen kan man dock nämna, att i allmänhet äro jurymännen mera stränga i afseende på bevis, när det gäller den anklagades lif, än i andra brottmål'). Men detta oaktadt äro i dessa länder justits-mord, eller såsom man i England äfven kallat dem »legal accidentß», icke så sällsynta2). Den utmärkte juristen Sir Fitz-Itoy Kelly förklarade i engelska Underhuset för åtskilliga år tillbaka, att ban kände att i England under närvarande århundrade förekommit 17 fall, der personer blifvit dömde till döden, men der deras fullkomliga oskuld sedermera blifvit ådagalagd, och att bland desse 17 oskyldigt dömde ej mindre än 8 blifvit hängde. Vid ett tillfälle, under det Sir Robert Peel var statssekreterare för det inre departementet (the Home Department), hände det att 6 till dödsstraff dömda personers lif räddades genom en

1) Romilly : The punishment of Death p. 194. »As a matter of fact, juries do not unfrequently endeavour, in some indirect way, to escape from the re9ponsibility of sending men to the scaffold, where the proofs of guilt are not sufficient to exclude all possibility of doubt».

2) Dymond : The Law ön its trial or personal recollections of the death penalty. London. 1866. p. 42. o. f.