Om dödsstraffet

V Inledning.

Forntidens folk offrade menniskor åt sina gudar'), for att dermed försona, såsom man föreställde sig, vredgade makter, hvilkas hämnd man fruktade. Nutidens vilda folkstammar, till hvilka kristendomens ljus icke hunnit meddela sig, göra så äfven i dag2). Till sådana allmänna försoningsoffer användes och användas ännu krigsfångar, trälar eller brottslingar3). Från dessa religiösa otter bruk, afsedda att befria bela folket från tyngden ocb följderna af gudarnes vrede öfver begångna synder, bar, utan tvifvel, dödsstraffet, betraktadt såsom försonings-ni odd for vissa af en individ begångna lagöfverträdelser, först fatt insteg i folkens rättsseder och lagar.

Men användningen af detta straff bar äfven ett annat ursprung, hvilket bör anmärkas. Hämnden, som kräfver blod for utgjutet menniskoblod, är hos den ociviliserade menniskan uttrycket af en inneboende, men oklar, rättskänsla. För det råa sinnet måste derföre ock talion, eller materielt lika vedergällning, framställa sig såsom den högsta rättvisa. Ocb bos alla folk på en lag kulturståndpunkt bar det visat sig att blodshämnden varit ansedd såsom en religiös pligt att utkräfva hvad man uppfattade vara en akt Tif rättvisa. Häraf är lätt insedt huru individen, under samhällets ännu outvecklade skick, kunnat anse sig hafva en rätt att till och med genast tillfredsställa hämnden eller fordra lif för lif ocb att rättssederna godkännt

skription för upprättandet af en minnesvård öfver Beccaria För de sub-skriherade medlen restes d. 12 Mars 1871 i Milano på torget utanför domstolarnes palats en af skulptören Grandi förfärdigad staty i marmor af Heccaria, vid hvars fotställning läsas följande ord ur boken y>üei Delitti e (lelle 1'enen: »Se dimostrerö non essere la pena di morte nè utile, nè nc-cessaria, avro vinto la causa dell' umanita»; och i närvaro af ombud från en mängd italienska städer och provinser samt från de flesta universitet i landet höll professor Mancini dervid ett loftal öfver Beccaria och betydelsen af hans lifsgerning.

1) Tacitus: De Morihus Germanorum c. !). — Loisklbur: Les cri-mes et les peines dans l'antiquité et dans les temps mödernes. Paris. 18(13. p. 2. — Nilsson: Skandinaviska Nordens Ur-innevånare. Bronsåldern. Stockholm. 1862. 2. uppl. s. 31-33.

2) J. Campbell: A personal narrative of thirteen years service amongst the wild tribes of Khondistan for the suppression of human sacrifice. London. 1864. p. 51. o. f.

3) Richard Schröder: Lehrhuch der deutsehen Bechtsgescliichte. Leipzig 1889. s. 71.