Om dödsstraffet

238

Dödsstraffet verkar ock demoraliserande derigenom, att åskådandet af det flytande blodet eller dödsoffrens sista ögonblick retar massans blodtörst och allra lägsta lidelser. Mangen gång har man anmärkt att tama djur blifvit vilda, sedan de blodat tanden. 1 viss inan gäller något likartadt med hänseende till menniskan'). Hon ryser vid åtankan på att fa se en niedmenniskas hufvud afhugget; men har hon en gång sett detta, sett blod rinna, vänjer hon sig snart dervid, får till och med ofta lust att göra sammaledes2) och likasom förvildad, är hon sjelf färdig utgjuta blod, om hon retas Denna iakttagelse är ofta gjord och förklarar de slagsmål, de dråp och mordscener, hvilka icke sällan förekommit omedelbart efter afrättningar (se här ofvan sid. 187). Det är ett stort misstag att tro det man ingifver mängden fruktan för att begå mord, derigenom att samhället låter folket åskåda den offentliga rättvisans blodshandlingar. Exemplet snarare forleder Huru blodtörst lätt retas af att åskåda blod, har alltid visat sig under inre samhällsfejder, såsom under den första franska revolutionen och nu senast under och efter inbördes kriget inom de Nordamerikanska Fristaterna åren 1861—64 Under detta krig, gjorde man sig å ömse sidor skyldig till gräsligheter, som endast kunde hafva sin grund i en, under strid på lif och död, stegrad blodtörst. Ännu långt efter stridens slut ingingo underrättelser från Philadelphia, från New-York ni. fi orter om det förderfliga inflytande, som kriget haft pä den allmänna nioralen och i synnerhet pä aktningen för menniskolif3). I mindre skala,

1) Ett bevis på demoralisation i hög grad hos skarprättare lemnar följande berättelse. Högsta Domstolen dömde den (i Maj 1823 Anders Schelin, Nils Norrman och Johan Ekman att, enligt 20: 1 Missg. Balken mista högra hand och lifvet, och nåd blef af Kongl. Maj:t i statsrådet afslagen. I Högsta Domstolens prejudikat-bok för samma år (s 70) läses följande anmärkning: »En af de tilltalade var son till skarprättaren, som skulle verkställa afrättningen. Landshöfdingen i länet förordnade derföre en annan skarprättare, men den förre klagade hos Landshöfdingen att han härigenom blef förlustig en gifven förtjenst af 1:32 för hvarje halshuggning*.

2) Jfr Lombboso: L'Homme criminel p. 334.

3) Evening lilnil: 1865. Aug. 21—23. En korrespondens från Philadelphia af den 8 Aug. innehåller: »Crime is fearfully ön theincrease through-out the United States, and just noiv the mania seems to be for the rnurder