Om dödsstraffet

Dödsstraffets demoraliserande verkan.

239

men ändock lika demoraliserande, verka de offentliga afrätt-ningarne pä den råa hop, som dervid löper tillsammans att åskåda en medmenniskas dödsqval och sista lifsyttringar på stupstocken.

Dödsstraffet verkar ändtligen demoraliserande äfven derigenom, att en afrättning vanligen vänder mängdens tankar från sjelfva brottet till intresse för brottslingens person, och uppväcker ömsom en viss aktning för personen, ömsom djupt medlidande, ömsom en blodtörstande hämnd. Så snart en brottsling blifvit dömd till döden, inträffar oftast, att den stora massan, glömmande det ohyggliga i brottet, hufvudsakligen riktar sin uppmärksamhet på brottslingens person. Lagbrottet träder dervid alldeles i bakgrunden1); gerningsmannens personlighet blir hufvudföremålet för allas tankar. När tidningspressen dertill ofta redogör i detalj for delinqventens enformiga lif, och i mer eller mindre romantiserade skizzer skildrar hans foregående öden, blir han ännu mera det uteslutande och intressegifvande objektet föl-reflexionen Detta förhallande växer ju mera afrättningens

of relatives. Nearly every murder we hear of is that of parents, brothers, sisters or wives». I Ecening Mail: 1865. Sept. 13—15 läses ett bref, från New-York den 2 Sept., hvari yttras: »The disregard of human life shown here since the war, is certainly most extraordinary».

1) I September 1889 afrättades i Paris tvenne bofvar Allorto och Sellier. En mängd menniskor hade infunnit sig för att åse det hemska skådespelet, hvilket, under den stora internationela verldsutställningen, blef ett extra utställningsnöje för en mängd utländingar, som då vistades i Frankrikes hufvudstad. Den bekanta engelska resebyrån Cook k C:ni hade gått så långt i fördomsfri företagsamhet att den uppfört afrättningen på sina klienters förlustelseprogram; och ej mindre än sju vagnar — af det stora slag, som taga hvardera 40 personer, — fyllda till sista plats med skådelystne främlingar, afvaktade från tidigt på morgonen exekutionens början. — Efter mördaren Pranzinis afrättning i Paris 1888 uppfördes i casino i Toulouse en pantomime i 6 tablåer, kallad »1'afFaire Pran-zini ou les crimes de la rue Montaigne», hvarvid de 2 sista tablåerna visade huru den dödsdömde klädde sig för att gå till schavotten och huru han lade hufvudet under guillotinen (Aubry: La contagion du meurtre. p. 63).

2) Fotografi-porträtt af ryktbara mördare köpas alltid med begärlighet. I London i M:me Tussaud's bekanta stora vax-kabinett, ser man i kroppsstorlek bilderna af de mest sorgligt ryktbara män och qvinnor, hvilka blifvit afrättade såsom brottslingar.