Om dödsstraffet

240

Dödsstraffets demoraliserande verkan. 240

timma nalkas. Finnes minsta skymt till tvifvel om domens rättmätighet eller ringaste aning om att dödsfången möjligen kan vara oskyldig, stegras intresset otroligt, I sista stunden, da han inträder inom spetsgården, verkar alltid fångens uppförande i etf eller annat afseende demoraliserande. Går han med raska steg och modig uppsyn att lägga hufvudet under bilan, helsas han af hopen med jubel såsom hjelte ') — och hopen glömmer helt och hållet det ohyggliga brott, för hvilket han straffas. Bedyrar han dertill i sista ögonblicken infor den försandade menigheten med lugn stämma sin oskuld, skall man också anse honom oskyldig och förbannelser öfver lagens grymhet och domares misstag skola från alla håll förnimmas och nedsätta lagens och landets domares anseende. Om han äter djupt ångerfull erkänner sitt brott,

1) KQMlLLy: p. a. st. p. 47. r.Disgrace is no doubt common to all punishments; but when a man dies ön tbe scaffold there is a counterpoise to the disgrace in the admiration exited by his firmnesst. — »The punisb-ment cannot be carried into execution without affording an opportunity for the public exhibition of the criminal under circumstances and in a form calculated in a high degree to deaden owr horror for the crime by excitiny our sympathy, respect and even admiration for the mans.

Den 21 Mars 1873 afrättades i New-York mördaren Foster och i Boston mördaren Mc Clancy. Tidningen »National Republican» i Washington innehöll påföljande dag en mycket vidlyftig och detaljerad beskrifning på den förstnämndes afrättning i närvaro af 60,000 personer tillhörande New-Yorks och Brooklyns afskum, hvarvid tidningen anmärkte: »The public strangulation had the effect of only blunting the public mind, of making a hero in the eyes of the uneducated and criminal classes of the unfortunate victim of the law. His last speech was sung in wretched doggerel to Street crowds; his picture was sold in the cheap printstores, and he became a sort of hero to hundred and thousands of people who world never heard of him if the law, by its very severity, had not made of him a sort of martyr». Dagen efter afrättningen skedde ett mord i Brooklyn, faktiskt ådagaläggande huru ringa afskräckande verkan Fosters hängning i galgen medfört.

Charles Dickens, hvars skarpa iakttagelseförmåga bevittnas af hans skrifter, har yttrat: »Jag känner från bottnen Londonlifvet i bela dess gränslösa förderf och jag vågar med den fastaste öfvertygelse påstå, att det icke gifves någonting, som inom så kort tid frambringar en så fasansväckande demoralisation som de publika afrättningarna». — Henri Jolt : Le crime. Paris. 1888. p. 54 anmärker: »Sur le pavé de Paris pul-lulent des malfaiteurs, pour qui l'échafaud est une réclame et une sorte de vanitév.