Om dödsstraffet

'248 Motioner om dödsstraffets afskaffande.

serverade sig hiiradshöfdingarne Hasselrot och Myrtin, landssekreteraren Holmberg, borgmästaren Bovin, auditören Grenander samt herrar Bergman, Rosenberg och Sven Ersson. Vid behandlingen i 2:dra kammaren, uppstod en mycket liflig diskussion hvarvid motionären fann ett kraftigt understöd för sin motion af herrar Grenander, Rehnström, Key, Ahlgren, Dahm, Ridderstad, Siljeström, Blanche, Hedlund, Rosenberg, A. W. Nilsson, Jonas Andersson, Svensén, Orre, Östman, Wigardt, Vougt, Grafström, Bergström m. fl. Dödsstraffets bibehållande tills vidare i lagen försvarades deremot hufvudsakligen af professor Sigurd Ribbing. Vid början af sitt anförande, anmärkte lian, att »vid detta tillfälle fann han sig något generad, då han måste anses uppträda såsom en advocatus diaboli till försvar för dödsstraffet», men framställde derefter till stöd for sin åsigt de grunder, som hemtas från den Boströmska filosofiens ståndpunkt. Med honom instämde i sak herrar Hedengren och Kolmodin, dock med åberopande af andra skäl, nämligen den Heliga Skrifts innehåll med afseende pä bestraffning af mord. Vid anställd votering tillvann sig emedlertid Bovins motion den betydande majoriteten af 103 röster emot 53, utvisande dermed klarligen opinionen inom dåvarande Andra kammaren.

Under den öfverläggning, som uppstod i Första kammaren vid behandling af Lagutskottets afstyrkande memorial rörande samma motion, hördes generaldirektören Almqvist, justitieombudsmannen Fröman och grefve Erik Sparre uppträda till försvar for dödsstraffets bibehållande i strafflagen. Dervid upprepades hufvudsakligen det vanligen åberopade, af Lagutskottet äfven anförda, skälet att tron på nödvändigheten att bibehålla detta straff vore ännu så djupt inrotad i folkets föreställningssätt, att lagstiftaren icke utan fara for rättssäkerhetens vidmakthållande kunde afskaffa dödsstraffet, samt att domaren numera egde utväg att, vid de alternativt stadgade straffen, välja det lindrigare, eller straffarbete för lifstiden, då omständigheterna voro öfvervägande mildrande. Det första af dessa skäl torde man likväl kunna finna tillräckligt vederlagdt, dels genom den af Bonde-Ståndet vid riksdagarna 1863 och 1866 uttalade förkastelsedomen öfver dödsstraffet, dels genom Andra kammarens vid riksdagen 1867 med betydande majoritet uttryckta

1) Riksdagens Protokoll. 1867. 2 Afd. 3 B. s. 567 o. f.