Om dödsstraffet

250 Lagutskottets yttrande angående dödsstraffet.

dock sanktion på en lagforändring i sådan riktning icke från konungens sida påräknas.

Lagutskottet afgaf den 30 Januari nämnde år sitt utlåtande öfver de båda motionerna (Mem. N:o 4), hvari Utskottet anförde, till stöd for bifall, »att om lifstidsfangelse icke eger förmåga att afbålla från brott, så skall hotet med dödsstraff otvifvelaktigt icke heller förmå det; att rätt tillämpadt vore straffarbete på lifstid tillfyllestgörande jemväl derutinnan, att det värjer samhället från vidare rättskränkning från brottslingens sida, på samma gång denne lemnades tillfälle forsona sig me«l Honom, som råder öfver lif och död, med samhället och med sitt eget samvete. Utskottet, som hyste den öfvertygelse att den ifrågavarande lagforändringen egde stöd i allmänna rättsmedvetandet inom landet, grundade denna sin öfvertygelse, dels i någon mån på egen kännedom om förhållandet, dels på betydelsen af den öfvervägande majoritet inom Andra kammaren och den starka minoriteten inom Första kammaren vid 1867 års riksdag, och denna öfvertygelse vunne yttermera styrka deraf, att Bonde-Ståndet vid 1862- 63 årens riksdag beslöt dödsstraffets upphäfvande, då förslag till nu gällande strafflag förehades till granskning; och Utskottet vågade utan tvekan påstå, att vi numera befunno oss på den grad af kultur, som medgåfve dödsstraffets utplånande ur strafflagen utan äfventyr för rättsordningens upprätthållande». Emot detta Lagutskottets betänkande afgåfvo grefvarne Erik Sparre och H. Wachtmeister samt herrar Faxe, von Gegerfelt, Ribbing och Hessle sin reservation.

Vid föredragning den 29 Februari nämnde år af detta betänkande uppstod i Andra kammaren en under 10 timmar fortgående öfverläggning, hvarunder 37 talare yttrade sig för dödsstraffets bibehållande och 35 för dess afskaffande och vid den anställda voteringen utföllo 100 röster för den förra meningen och 69 för den senare. Då frågan sålunda för den riksdagen var förfallen, ansågs vid betänkandets föredragning i Första kammaren detta icke förtjena vidare uppmärksamhet, hvarföre detsamma ock utan votering afslogs.

Då riksdagsman Tjernlund, vid 1872 ars riksdag i en motion åter upptog samma fråga, afstyrktes genast bifall dertill af Lagutskottet, under åberopande att likartade motioner kort tid förut