Om dödsstraffet

251

blifvit afslagna vid riksdagarna 1867 och 1868; och detta af-styrkaude gillades af riksdagen.

Af riksdagsförhandlingarna vid 1868 års riksdag framgår, att den vigtiga lagstiftningsfrågan om dödsstraffets utplånande ur 1864 ars strafflag fallit på det hufvudsakliga skäl, att majoriteten inom kamrarna ansett, att man hade allt för ringa erfarenhet af den nya strafflagens verksamhet under allena tre års tid, för att kunna afgöra om behofvet fordrade att i samma lag redan då vidtaga en genomgripande ändring. Men till utgången bidrog kanske allra mest den af justitiestatsministern afgifna, här ofvan omförmälda förklaring. Vi respektera på det högsta den försigtighet, som för densamma låg till grund och som vid den tiden kunde vara fullt befogad. Men ett fjerdedels århundrade har nu förflutit sedan den nya stralflagen trädde i kraft och vi hafva derunder haft tillfälle erfara, att straffarbete på lifstid mycket väl kunnat ersätta dödsstraffet, enär bland 101 under 25 år (1865—89) dödsdömde endast 9 blifvit afrättade och alla de återstående 92 gjorts oskadliga för samhället inom strafffängelsets murar. Månne icke derföre tiden nu skulle kunna anses vara inne att ur den allmänna strafflagen bortskaffa dödsstraffet? Vi tro det, Skulle man icke kunna till en början följa våra närmaste grannars exempel? I Finland har icke någon afrättning egt rum sedan 1826, eller under en tid af 65 år, i Xorge icke efter 1875, eller under en period af 15 efter hvarandra följande år. Äro väl bland svenskarne grofva brott mera ofta förekommande, än bland finnar och norrmän, så att afrättningar äro af nöden, för att här i landet »värna statslifvets normala fortgång»? Om dödsstraffet under en lång tid icke verkställdes, skulle i Sverige, likasom i Rumänien, i Portugal, i Holland, i Italien ingen svårighet sedermera möta att slutligen borttaga detsamma ur lagen; ty erfarenheten hade då fått till fullo ådagalägga, att rättssäkerheteni landet kunnat lika väl som förut vidmakthållas utan anlitande af stupstocken och bilan.