Om dödsstraffet

298

Benådning i äldre tider.

konungens domsrätt oeh var derifrån icke noga afskiljd; dock synes målsegarens af sed eller lag erkända anspråk varit lemnade oberörda af benådningsrätten'). Med en under konungarne af Wasaätten stadgad och utvidgad konungamakt, fick ock denna rätt sedermera större betydelse och vidsträcktare omfång än förut. Sålunda stadgas i Gustaf I:s Gårdsrätt af år 1544 för flera der uppräknade förbrytelser att gerningsmannen skall straffas »til halsen, utann han niuter serdeles våra nåder», och i Erik XIV:s Patent den 1 Maj 1563 om hög-målssaker anmärkes, sedan deri forordnats om bestraffning föl-åtskilliga brott, att »dock skall vår Kongl. Autoritet liär udinnen icke udi någen måtte wärde förtagit till atbenåde och straffe hwem oss synes». Många af de genom Erik XIV:s Nämnd afkunnade domar sluta med dessa ord: att gerningsmannen »haffuer liffuett förwerkadt, medt mindre högzbe:te Kong:e M:tt hans brutth gunsteligen medt honom werdugis öffuersee och nådigist benådhe» eller »medt mindre Hans Kong:e M:tt them tliett straff nådeligenn wärdis lathe för-lindre»2). Men i samma mån Rådets inflytande ökades, kom benådningsrätten i »kriminalmål» visserligen att fortfarande utöfvas af konungen allena, dock, såsom det heter, »med Råds råde», hvilket framgår af 6 § i Resolutionen pä Ridd. och Adelns besvär den 10 December 1672. I 1720 års Regeringsform nämnes icke specielt något om konungens rätt att i brottmål benåda, men denna rätt ansågs otvifvelaktigt gifven genom de från Landslagen lånade orden i § 2 att »Kongl. Maj:t äger med Råds råde i alla mål sanning utleta, bryta skråck ock Off-Socknar, gifwa lejdebref» o. s. v. Deremot är det i 1772 års Regeringsform, 4j 9, uttaladt, att »konungen allena (således utan Rådets hörande) tillkommer at göra nåd, återgifva ära, lif och gods i alla brott, som ej uppenbarligen strida emot Guds klara ord»; och denna maktfullkomlighet i afseende på benådning upprepas i l:sta punkten af 1789 ars Förenings- och säkerhetsakt. Men genom nu gällande Regeringsform liar utöfningen af benådningsrätten blifvit återförd till sin rätta plats inom ett konstitutionelt samhällsskick, i det att konungen först

1) Se sid. 5 här ofvan.

2) Konung Erik XlV-.s Nämnds Dombok. Stockholm. 1884. s 269. 274—75.