Om dödsstraffet

302 Carl XIII:s sätt att behandla liådefrägor.

som afgjorde saken, icke frågan om straffet enligt lag, i förhållande till gerningen, varit allt for strängt eller ledande till orättvisa. Att förhållandet varit sådant under 16:de, 17:de och 18:de århundradena är otvifvelaktigt1). Under den så kallade frihetstiden här i Sverige, torde benådningsrätten i verkligheten legat i händerna på det mäktiga Riksrådet, och utgången af en nådeansökning berott deraf, huruvida den lifdömde lyckats att bland rådsherrarne finna inflytelserika förespråkare. Icke var det heller till fromma för rättvisan, som hertig Carl mot slutet af förra århundradet, under inflytande af sin om medlen icke nogräknade gunstling Jleuterliohn, utöfvade benådningsrätten. Huru på en gång lättsinnigt och ömkligt konung Carl XIII behandlade benådningsfrågor i dödsmål, der det gällde minniskors lif eller död, derom lemnar oss dåvarande justitiekansleren grefve Hans Gabriel Trolle-Wachtmeister i sina »Anteckningar och Minnnen»*) en ganska målande skildring,

1) Kejsarinnan Moria Theresia skref 1757 till presidenten grefve Brenner: »Ich werde von allen meinen Kindern so sehr geplaget wegen den Menschen, der raorgen soll gehenkt werden, dass welin Er findet dass Motiva gratiæ wären, Er selben dass Leben schenken känn». (Wahlberg: Gesammelte kleinere Schriften. II. s. 135). — Vid debatten i italienska Deputerade kammaren den 13 Mars 1865 framhöll general La Marmora oförtäckt den korruption, som vid benådningar i Italien förekommit. (Nocito: Del sistema delle Grane, p 245).

2) Utgifna af Elof Tegnér. Stockholm. 1889. I. s. 263, hvarest läses följande: »En nådeansökning föredrogs. Gubben Karl XIII satt såsom vanligt, då han ej rökte, halfslumrande och tanklös i fåtöljen. På föredragningen hörde han således icke. Detta var icke något nytt. derföre var det antaget, att vid slutet af hvart mål föredraganden gjorde en kort paus, och om då H. M:t ingenting yttrade, eller ingenting fans, hvarpå någon af rådets ledamöter ville göra honom uppmärksam, togs denna tystnad såsom ett nådigt bifall till Högsta Domstolens tillstyrkande, och föredragningen gick vidare. Så skedde äfven nu. Men när kronprinsen, som följde med ärendena på sin franska föredragningslista och som ännu ej var initierad i kung Karls sätt att regera, blef varse att ett nytt mål förekom, utan att han hört kungen utlåta sig om det föregående, fattar ban det gamla majestätet i armen, ropande: »Sire, il y va de la vie d'un hoinme, dites donc, qu'en pensez-vous? — Gubben, yrvaken och träffad af kronprinsens blixtrande ögon, var tyst ett par sekunder, innan han kunde komma sig för med annat än några hm, hm. Då föll prinsen in och föredrog saken efter sin lista, uppmanande föredraganden att fylla hvad som i detta sammandrag kunde brista. Majestätet vände hufvudet än till höger mot prinsen, än till venster åt föredraganden, lekte med kryckan,