Om dödsstraffet

Benådningsrätten obetonadt underkänd.

301

Hvad Norge och Danmark vidkommer, der benådning af dödsdömde fortgått under en längre tid och der afrättningar redan blifvit eller börjat blifva sällsynta, skall resultatet otvifvelaktigt i framtiden varda likartadt.

Benådningsrätten i sin helhet har dock stundom blifvit alldeles orättvist underkänd. Både Beccaria1) och Filangieri2) betraktade den såsom ett ondt, som så litet som möjligt borde förekomma i ett samhälle. Under den första franska revolutionen beslöt äfven »1'assemblée constituaute» år 1791, under intrycket af det godtyckliga och orättfärdiga sätt, hvarpå de franska konungarne utöfvat denna rätt, att densamma skulle afskaffas. Misstaget i denna åtgärd fann man snart och beslutet måste sedermera återkallas. Bentham yttrar ironiskt sitt ogillande af en makt, skapad, såsom ban säger, för att upphäfva lagar, tilläggande: »faites de bonnes lois et ne créez pas une baguette magique qui ait la puissance de les aunuler3).

Den nya italienska kriminalist-skolan förkastar äfvenledes benådningsrätten såsom en absurditet, men sådant är icke underligt till följd af denna skolas ytliga uppfattning att allt straff blott är en säkerhetsåtgärd emot nya brott från brottslingens sida. Garofalo kallar derföre en brottslings benådning för en viol a ti ön af öfrige samhällsmedlemmars rätt att blifva honom qvitt4).

Att benådningsrätten funnit många motståndare och att den blifvit uppskattad mera såsom ett nödvändigt ondt, som samhället måste tolerera, än såsom ett korrektiv emot orättvisan, härleder sig utan tvifvel från erinran om det sätt, hvarpå innehafvare af denna rätt utöfvat densamma, det godtycke, den nyckfullhet och den in konseqvens, som dervid ofta egt rum. Onekligt är ock att giltiga skäl till klander i sådana hänseenden förekommit. Om vi betänka huru benådning från dödsstraffet fordom skänktes dem, som öfverträdt då gällande lagar, skall man finna att det oftast varit monarkens personliga gunst gent emot brottslingen, eller ock den gunst, som denne kunde förvärfva sig hos monarkens närmaste omgifning,

1) I)ei (leliltc e delle pene. C. XX.

2) La scienza de la Legislazione. Milaoo. 1784. III. 4. p. 213 —17.

3) Iraités de législation civile et pénale. Paris. 1820. II. p. 190—92.

4) La criminalogie. p. 380.