Om dödsstraffet

300

Benådningsrättens ändamål.

männa rättssäkerheten. Så har skett vid alla de tillfällen, der det i lagen utsatta dödsstraff genom benådning blifvit ersatt af straffarbete för lifstiden. Benådning framträder härigenom såsom ett lagen korrigerande moment, såsom en faktor skapande nödtvungna undantag från lagbudet. Men ju oftare undantag sålunda göras från regeln, minskas också i samma mån den moraliska verkan, som lagstiftaren genom straff'hotct beräknat åstadkomma for att afhålla illasinnade personer från brottsliga foretag. På samnia gång benådningsrätten, med klokhet och förutseende använd, alltså verkar välgörande till förekommande af alltför härda och derföre orättvisa straff, undergräfver den samtidigt sä småningom det stränga lagbudets auktoritet. När det derföre visat sig att benådning från det lagstadgade dödsstraffet så ofta påkallats, att hvad som skulle utgöra ett undantag i stället öfvergått till regel, ådagalägger sådant tvdligt och klart att tiden är inne for en lagförändring, hvarigenom straffbestämmelsen i lagen rättas och ställes i öfverensstämmelse med den riktigare rättsuppfattning, som vid mera utvecklade samhällsförhållanden på ett högre kulturstadium gifvit sig tillkänna. Ifrågavarande verkan af en med urskiljning använd benädningsrätt är derföre ingalunda att beklaga eller ogilla. Tvärtom synes benådning just vara den banbrytare, som skall rödja väg for reformer i afseende på straff och deras t ill— lämpning. När t. ex. ådömdt spö- eller risstraff, schavottering i halsjern, till följd af mellankomniande benådning, under en längre följd af är icke hade gått i verkställighet här i Sverige och erfarenheten derunder bevisat, att den allmänna rättsordningen i landet kunnat på ett fullt tillfredsställande sätt vidmakthållas äfven dessa grymma och vanärande straff förutan, framkallade det vunna resultatet med logisk konseqvens dessa straffarters bortskaffande ur lagen. Sammalunda har det ock redan gått med dödsstraffet i de stater, der lagstiftaren formligen aflyst detta straff. Ty det är den under en längre period till regel öfvergångna benådningen af till döden dömde brottslingar och deras bestraffande med lifstidsstraffarbete, som för folken utvisat dödsstraffets umbärlighet för rättstillståndets betryggande. Enahanda måste följden slutligen blifva i Finand, i Belgien och i de Scliwei ziska kantoner, hvarest dödsstraffet visserligen qvarstår i lagen, men ej vidare tillämpas.