Om dödsstraffet

2

Äldsta uppfattningen af Dödsstraffet.

kunde af hvem som helst saklöst dödas1). Detta var deu helt naturliga utvägen under ännu föga ordnade samfundsförhållanden då man saknade en stark exekutiv myndighet, som kunde gifva verkställighet åt fattade domslut. Greps den brottslige på bar gerning, medgåfvo äfven våra förfäders rättsseder i vissa fåll, att den violerade personen eller lians blodsförvandter fingo på stället gå domen i förväg och taga sig sjelfve upprättelse genom att döda våldsverkaren; men förhållandet skulle dock anmälas på tinget, der styrkas och deu brottslige förklaras ligga ogild. Då en allt för ofta gjord användning af fredlöshetsstraffet måste af lätt insedda skäl, medföra olägenheter och en mellan ätterna fortsatt, af hämndkänslan underhållen, fejd likaledes orsaka de svåraste följder, blef småningom försoning genom böter2), hvarigenom den brottslige eller hans slägt erkände det brottsliga i handlingen, det generela straffmedel, som ansågs i allmänhet kunna afplaua den brottsliges skuld, till och med vid en så grof missgerning som dråp. Endast för de brott, som

1) V G L: I: M. 3. »latæ a skal han- fri/ilös fara um alt landit». — SdL: M. 2. »war|ier ban friplös dræpin. ligge ogilder».— Jfr Sk L. I: 139. — MEL L: Dr. v. 8. — Chr L L: Ed. B. 24. »tha scal heredz-nempd swæria them alla bilthoga, oc heradzhöfdinge dömæ them fridlösa offuer alt rikit». — Jfr Grågås. V 315 (XLIX) »Ef maör myrdir man oc varöar ]mt scog gangi>. — A. Gul. L. 24. »|>a er sa maör fridlausv — Wilda: p. a. st. s. 495. — v. Amira: Das altnorw. Vollstreckungsverfåhrén s. 1 o. f — Nordgerm. Obligationenrecht. I. s. 141 o. f. — Brandt: Forelæsninger over den Norske Betshistorie. I. s. 8 o f — Jfr ock Pappen-heim: Die altdänischen Schutzgilden. Breslau. 1885. s. 391 o. f.

2) Brandt: p. a. st. I s. 85. »Mandeboden var derför en Oprejsning og en Godtgjorelse (gjöld, manngjöld), hvorigjennem Ættekauipen bilag-des og som var nødvendig for at der kunde blifve sluttet Fred mellem begge Familier». — I afseende på Sydgermanernas rättsseder rörande blodshämnd, fredlöshet och försoning genom böter, se Wilda : s. 278; o. f. — wächtf.r: Beiträge zur deutschen Geschichte s. 249 o. f. — Maurer: i v. Holtzendorffs Encyclopädie der Rechtsivissenschaft. 4 Aufl. 1882. s. 321. o. f. — Thonisben: Loi Salique p a st. — Brunner: I. p. a. st. — Schröder: s. 72—78. — Günther: s. 166—69.

Hyltén-Cavallius i sin skildring af Wärend och Wirdarne. Stockholm. 1868. II. s. 174 anmärker, att »den gammal-nordiska blodshämnden var icke blott en hednisk folksed, utan en hednisk religionssed, och att vi finna ännu i Wärend lefvande den folktron, att den dräpne icke kan få någon ro i sin graf, innan hans död blifvit hämnad»; s. 310—16; 342—48.